Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 26 mars 1939 - Några ord om den tyska valutapolitiken. Av Oscar Bjurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
ringsägarna fingo ingalunda utan vidare ceremonier sätta sig i
besittning av de för deras räkning där insatta tillgodohavandena. De
erhöllo rätt att få omväxlat (överfört, transfererat) i utländsk valuta
endast hälften av räntorna, räknat i riksmark — vilket dock ej
behövde betyda någon verklig förlust för fordringsägarna, om de voro
hemmahörande i länder med deprecierad valuta, där de i sitt eget
lands mynt ju bekommo ungefär lika mycket som de ursprungligen
väntat sig. (Undantagna från dessa inskränkande lagbestämmelser
voro bara Dawes- oeh Younglånen.) Tör de »icke-omväxlingsbara»
räntorna erhällo fordringsägarna s. k. skrips, av konversionskassan
utställda reverser vilka i »Golddiskontbank» kunde utbytas mot
främmande valutor för halva sitt nominella riksmarksvärde. Den vinst,
som Golddiskontbank härvid gjorde, användes för att underlätta den
export, vilken införskaffade de för transaktionens genomförande
behövliga valutorna. — Detta system blev inte mer än ett år gammalt.
Följande sommar måste ali överföring av tyska skulder i utländsk
valuta inställas. Tysklands handelsutbyte med utlandet hade sjunkit
oerhört: exporten från 9,6 milliarder riksmark 1931 till 4,2 milliarder
riksmark 1934 och importen från 6,7 milliarder riksmark till 4,r»
milliarder riksmark. Det tidigare exportöverskottet, vilket lämnat de
för skuldbetalningarna erforderliga valutorna, hade försvunnit och
t. o. m. förvandlats i ett importöverskott. På tyskt håll var man
dock mycket angelägen att betona, att det inte rörde sig om en
betalningsinställelse — fordringsägarna fingo ju betalt i tyska mark,
ehuru dessa visserligen ej fingo användas hur som helst — utan om
en transfereringsinställelse, vilket påstående möjligtvis kan förefalla
vara ett resultat av väl hårfina distinktioner, men på sätt och vis är
riktigt; vanliga affärstermer äro knappast utan reservation
användbara för en bestämning av komplicerade internationella
valutaförhållanden.
Utlandet fann sig givetvis inte lugnt och stilla i de tyska
dispositionerna. England bl. a. hotade sålunda Tyskland med tvångsclearing,
vilket betydde, att det valutaöverskott, som den tyska exporten fick
på detta land och som användes att täcka importöverskottet från
rå-varuländerna, skulle beslagtagas och utbetalas till de engelska
innehavarna av fordringar i Tyskland. Inför en så oroande situation
blevo de tyska myndigheterna nödsakade att tillgripa andra utvägar.
Resultatet blev den s. k. nya planen, vilken hade Schacht till
upphovsman. Med denna plan åsyftade man att effektivt råda bot på den
egentliga, djupare liggande orsaken till Tysklands valutabrist: dess
försämrade bytesposition på »världsmarknaden». Det var alltså inte
längre uteslutande en fråga om möjligast rationella
valutaanvändning. Nu gällde det en aktiv exportpolitik. Det fanns ju bara en
möjlighet att trygga råvaruimporten, nämligen att exportera mera.
Härvidlag sökte man sig fram på två vägar. Dels träffade man avtal
med fordringsägarländerna, att en viss andel av valutalikviden för
det tyska exportöverskottet på dessa länder skulle utbetalas till
Tyskland, medan resten skulle tillfalla fordringsägarna. Och dels strävade
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
