Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 26 mars 1939 - Några ord om den tyska valutapolitiken. Av Oscar Bjurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den »nya planen» ledde snabbt till resultat. Både importen och
exporten ökades kraftigt, och ett exportöverskott uppstod ånyo. Helt
är väl denna utveckling inte att tillskriva »nya planen» —
konjunkturläget hade förbättrats i de flesta länder — men dess förtjänster
höra därför ej underskattas. I utlandet visade man naturligtvis rätt
behärskad förtjusning över »nya planen». Särskilt i de länder med
deprecierade valutor, vilka före deprecieringarnas genomförande haft
stark känning av den tyska konkurrensen men sedan vunnit ett
försprång, blev man obehagligt berörd av det ändrade läget. Vissa
kritiker beskyllde tyskarna för att bedriva »dumping», vilket
otvivelaktigt var riktigt i samma omfattning som att
valutadeprecieringarna inneburo »dumping». Med dumping menas, att man i utlandet
säljer en vara till ett pris som är lägre än priset inom landet. Men
att nazisterna för underpris skulle sälja tyska varor till de kära
utlänningarna, får väl anses vara lika osannolikt som att en engelsk
imperialist av gammal god årgång skulle gynna »foreigners». För
övrigt bruka kritikerna motsäga sig själva i samma andedrag. De
uppräkna nämligen gärna alla de vinster, som tyskarna göra på sina
manövrar, utan att tänka på att detta rimmar illa med påståendet
om underpris. Rätt typiskt är ett anförande, som sekreteraren för
Englands utrikeshandel, Hudson, lär ha hållit i underhuset i höstas.
Han gjorde gällande, att tyskarna på sitt eget folks bekostnad
betalade mycket mera än världspriserna till sina leverantörer i mellersta
och sydöstra Europa samtidigt med att de sålde på dessa länder utan
att taga skälig avans. Härtill kan anmärkas, att om det hade varit
så som Hudson menade, hade detta ändå inte varit moraliskt eller
ekonomiskt förkastligt; intager man en dålig bytesposition, d. v. s.
äro ens saluvaror föga begärliga, får man finna sig i att sälja billigt,
där man får sälja, och betala dyrt, där man får köpa. Men i det
åsyftade fallet var det precis tvärt om, enligt vad en annan engelsman,
en nationalekonom, upplyser i ämnet. Till följd av att
Balkanländernas valutor voro deprecierade i förhållande till riksmarken kunde
tyskarna i dessa länder köpa livsmedel och råvaror billigt; i utbyte
lämnade de tyska produkter, vilka sannerligen ej avräknades till
någon för balkanfolken förmånlig kurs.
Man hör mycket ofta det påståendet, att det ovan skisserade tyska
valutasystemet är artificiellt. Alla valutasystem äro ju artificiella.
Möjligen skulle man kunna säga, att det är opraktiskt, men även i
så fall äger omdömet högst relativ giltighet. Det enda som man med
någorlunda säkerhet vågar fastslå är, att världshandeln inte främjas
i någon intensivare grad därav. Men vilken nation anser, att det är
uteslutande dess skyldighet att hålla världshandeln igång?
Oscar Bjurling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
