Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Socialdemokratiens femtioårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratiens femtioårs jubileum
revolutionärt »måste taga i betraktande möjligheten av att det
organiserade våldet kan bli det lidande proletariatets slutliga
förlossare», ehuru partiet dock förordade lagliga medel; samma år
lan-cerades också tanken på en folkbeväpning, d. v. s. ett slags väpnad
kår ej utan släkttycke med general Muncks. Det bör observeras,
att Branting vid den första kongressen stödde förslaget att partiet
skulle förklara sig ateistiskt, ehuru, han sedan av
opportunitetsskäl accepterade tesen om religionen som privatsak; det var också
betecknande, att Axel Danielssons mor — säkerligen en god
representant för en oskrymtad folkmening —- vädjade till sin son att
låta religionen vara i fred. Det är evident att de borgerligas
starka indignation fick sin näring just och främst av denna grova
pietetslöshet och storordiga revolutionsjargong. Man kan lugnt
säga, att socialismens kulturkritik för femtio år sedan förfasade
dåtidens maktägande ungefär som bolsjevikernas framträdande
och »kulturella» yttringar på 1920-talet förfasade de flesta
socialdemokrater. I denna sin förgrovade omstörtningshets företrädde
socialdemokraterna under de första åren varken någon utbredd
folkmening eller någon positiv framtidslinje. Eftervärlden måste
därför ha synnerligen svårt att delta i glorifieringen av deras
hädelse- och smädelsekampanj, även om denna förde ledarna till
fängelset; att de härvid icke förde folkets talan framgår bäst
därav, att de själva snart övergåvo denna kulturbolsjevism och
att partiets medlemstal först då började tillta. Numera lia
socialdemokraterna alltmer vuxit in i samhället, med dess statskyrka,
monarki, pietet, hembygdskänsla och allt vad som konstituerat vår
nedärvda kultur. Tron på gagnet av att profanera, häckla och
riva ner har nog förlorat sin styrka. Även socialdemokraterna ha
i helg och socken blivit i mångt ocli mycket traditionalister i
stället för omstörtningsmän och frukta säkerligen mest av allt en
kulturkamp.
Enahanda gäller om socialdemokraternas inställning till
försvaret. Visserligen ha de ledande aldrig negerat försvarstanken.
Men det fanns i deras inställning till fosterlandets begrepp länge
en halvhet, som tog sig uttryck än i ljumhet vid försvarsfrågans
behandling, än i en sådan — rent ut sagt — beklämmande
diskussion som om rätten för turistande svenska ungdomsklubbister att
på Lützens slagfält sjunga nationalsången, än i åratals vägran att
låta den svenska flaggan föras med i demonstrationstågen vid den
röda fanans sida. Det har velat diktaturernas uppkomst till för
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
