Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Förtjänst, skicklighet och oväld. Av Natanael Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förtjänst, skicklighet och oväld
punkt står väl den militära befordran till och med kaptensgraden.
Där få betygen från Karlberg, »skickligheten» i frihetstidens
mening, spela en roll så till vida, att de bestämma ordningen inom
en årsklass vid ett regemente. Befordran följer sedan rent
mekaniskt efter tjänsteålder, medan den i tjänsten ådagalagda
kapaciteten kommer att få inflytande först vid besättande av högre
poster.
Längst från betänkandet stå väl reglerna för akademisk
befordran. Där får tjänsteåldern influera endast om två sökande prövas
lika skickliga. Vad som skall menas med tjänsteår, tyckes ändå
vara oklart. I ett akademiskt befordringsärende, som jag för några
och tjugu år sedan gick igenom, uttalade en framstående jurist,
prof. Björling, att prästerlig tjänstgöring »naturligtvis» gav
tjänsteålder även för akademisk befordran. En högre
departementstjänsteman, troligen föredragande kanslirådet, hade försett
detta påstående med en blyertsanteckning: »Är detta riktigt?» Ur
förtjänstsynpunkt kan man ju säga, att staten bör belöna en av
sina tjänare för gjorda tjänster, även om ban söker befordran
inom en annan verksamhetsgren än den, där han förut verkat. Ur
skicklighetssynpunkt får man nog säga, att det väl ändå har ett
visst värde för den som skall utbilda präster -— eller
läroverkslärare — att ha erfarenhet om dessas arbete. Men en viss
benägenhet att närmast tillgodose den egna kåren, kanske också en
viss böjelse att se universitets förhållande till andra verksamheter
som en rangfråga, är ju ganska mänsklig. En ny aspekt på frågan
framträdde, då frågan om gemensamma befordringsgrunder för
universiteten och de enskilda högskolorna var före. Det hävdades
— enligt min mening med fog — att de enskilda högskolorna äro
skyldiga sig själva att så Adtt möjligt alltid välja den skickligaste
sökanden, men att det icke borde åläggas dem att med sina små
medel belöna universitetslärare, som redan gjort sin bästa insats
och borde omhändertagas av universiteten själva, resp. staten. I
båda fallen skiljer man mellan akademiska tjänstgöringsmeriter
å ena sidan, d. v. s. sådan tjänstgöring, som ställt större krav,
vilka veterligen fyllts väl, och den tjänsteålder, som vinnes genom
att stå i katalogen.
I läroverken gälla tre befordringsgrunder: 1)
undervisningsskicklighet, 2) lärdomsförtjänster, 3) tjänsteålder. Härvid märkes,
dels att vid lektorstjänster de två första grunderna skola anses i
det hela likvärdiga, dels att ett större företräde enligt en senare
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
