Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2 maj 1939 - Den belgiska krisen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor’
nens bokstav och anda; utomparlamentariska sammanslutningar hade
tillvällat sig inflytande på regeringarnas tillkomst och avgång;
konungen ställdes stundom inför ett fait accompli utan möjlighet att
göra sitt inflytande gällande (en mycket genomskinlig anspelning på
Mårtens’ utnämning). Den utrikespolitiska situationen vore sådan,
att en uppryckning måste ske.
Detta brev angav några av temata i valstriden, där flertalet
partier anslöto sig till konungens synpunkter. Mellan borgerliga och
socialister stod striden ganska het; de förra angrepo »marxismen»
och socialisternas »regeringsoduglighet», och de senare sökte samla
massorna mot »reaktionen» under parollen: »ingen deflation». Men
det viktigaste momentet var naturligtvis, att för första gången i
landets historia ett val skedde på en fråga, som rörde förhållandet
mellan Belgiens bägge folk. Med utgångspunkt från fallet Mårtens
diskuterades också den flamländska frågans olika aspekter. Debatten
skiftade dock i någon mån karaktär efter tyskarnas ockupation av
Tjeckoslovakiet, vilken gav anledning till farhågor främst för Eupen
och Malmédy, som Belgien fått 1919 och där de tyska separatisterna
(»Heimattreue Front») hetsade mot Belgien och krävde Anschluss.
Parollen blev nationell enighet och — även för de katolska
flamlän-darna — front mot de flamländska separatisterna.
Valet ägde rum den 2 april. Resultatet blev: katoliker 73 (+ 10),
liberaler 33 (+10), socialister 64 (—6), rexister 4 (—16), flamländska
nationalister 17 (+1), kommunister 9 ( + 0) samt fristående 2 (+l).1
Mest frapperar otvivelaktigt Rex’ nästan totala försvinnande. I sig
självt var detta ej direkt överraskande, då redan valet 1937 och än
mer kommunalvalen i oktober 1938 visade en betydande tillbakagång.
Orsakerna härtill äro ej svåra att finna. Partiet kan för åren 1936—39
uppvisa en vacker provkarta på politisk enfald, parlamentarisk
inkompetens och inre splittring. Vidare råkade Rex, som framträdde
som ett katolskt parti, ut för malören att (1937) se sina »metoder
likaväl som sin doktrin» fördömda av den belgiska kyrkans primas.
Slutligen torde även den utrikespolitiska situationen ha spelat in: Rex,
som uppträtt med anspråk att vara det enda i eminent mening
nationella partiet, har haft nära förbindelser med såväl nazismen som
framför allt fascismen; om man får tro en av Degrelles f. d.
förtrogne, har ledaren också mottagit avsevärda penningsummor av
Mussolini. Socialisternas tillbakagång torde ej minst förklaras av
den inre oro och splittring, som härskar inom partiet och till vilken
det blir anledning återkomma längre fram. Ur valet ha det katolska
och framför allt det liberala partiet gått som segrare. Till det senare
torde särskilt ha bidragit, dels att Rex tidigare vunnit sina anhängare
huvudsakligen bland valloner och brysselbor som nu säkerligen
tilltalades av liberalernas ståndpunkt i språkfrågan, dels att dessa under
ledning av f. d. försvarsministern Devèze — en utmärkt talare och
en av Belgiens verksammaste patrioter, som 1932—36 återuppbyggde
1 Senatsvalen äro ännu ej avslutade.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
