Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Uppfostrans möjligheter och gränser. Av John Elmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppfostrans möjligheter och gränser
En naturlig konsekvens av Rousseaus pedagogiska
grunduppfattning blev det förutsättningslösa studiet av barnanaturen.
Rousseau kan sägas vara den förste barnpsykologen även om hans
verksamhet i detta hänseende snarare markerades av ett antal
träffsäkra och intuitiva omdömen än säkert vunnen kunskap.
För Basedow, Pestalozzi och Herbart innebar det rousseauanska
idéstoffet ett ferment av ytterst fruktbart slag. Men ingen av
dessa pedagogiska tänkare kan sägas ha väsentligt utbildat de
stora rousseauanska grundtankarna: frihetstanken,
mognadstanken och utvecklingstanken. Vill man söka den linje, som föra dessa
tankar över i den nutida pedagogiska diskussionen, går den
säkerligen över Spencer, ehuru intet är vanligare, även i nutida
reformpedagogik, än att uppfostringsteoretikerna anknyta direkt till
Rousseau och de av honom skapade pedagogiska idéerna.
Spencer betonade liksom Rousseau de naturliga straffens och
erfarenhetens betydelse, och han sökte likaledes anpassa
uppfostran till de naturligt givna behoven. Utvecklingstanken gavs av
Spencer ett sociologiskt perspektiv och han sökte kritiskt
genomföra en sovring av undervisningens innehåll genom ett betonande
av framför allt ämnenas nyttovärde. Härigenom råkade väl hela
hans pedagogik i en viss måhända olöslig konflikt med
bildningsvärdenas problem, men av mera avgörande betydelse var onekligen
den ännu mycket ofullständiga kunskap han hade att bygga på
då det gällde att bestämma människans ärftligt givna
beskaffenhet. Spencer trodde sålunda på förvärvade egenskapers ärftlighet
och därmed kom han att lika mycket övervärdera
effektivitetssynpunkten i uppfostran som han leddes att undervärdera
bildningsvärdet av undervisningens innehåll.
Den nutida diskussionen över uppfostrans möjligheter och
gränser har i viss mån berikats genom de numera tillgängliga
resultaten av en intensiv ärftlighetsforskning även för människans
vidkommande och även med hänsyn till rent psykiska egenskaper.
Nya metoder stå till buds för ett mera empiriskt studium av
problemet och en mera exakt formulering av de många frågorna.
Men ännu kan problemet icke sägas vara mer än antytt och
resultaten äro långt ifrån sammanbragta i någon slags syntes.
Jag skall här söka skissera de linjer, som den psykologiska och
pedagogiska diskussionen i nutiden följt vid bestämmandet av
uppfostrans resultat. Härvid måste naturligtvis bortses från mera
speciella frågeställningar av rent didaktisk och undervisningstek-
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
