Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Det mänskliga tänkandets gränser. Av Sven Edvard Rodhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Edvard Rodhe
upplösning. »Människan», utropar Ivan Karamasov, »är
vidhjär-tad, alltför vidhjärtad; jag skulle vilja göra henne trängre.»
Ingen av dessa tvenne sidor, tankens begränsning och dess
gränslöshet, får släppas. Rationalismen övergår då i
irrationa-lism, och irrationalismen är i sig orimlig. Orimlig är också varje
opposition mot den i rationalismen liggande tanken på världens
solidaritet. Rationalism är monism, pluralism är irrationalism.
Upplysningen och romantiken, tagna som allmänna inställningar
och relativt avgränsade tankekomplex, äro de två stora exemplen
på ensidiga och därför irrationalistiska betraktelsesätt. I
upplysningens inställning, som den förekommit och ännu förekommer,
har idén om tankens gränslöshet gått förlorad. Upplysningen
gick den rätta vägen, men den gick inte tillräckligt långt. Dess
fel var inte, att den var för rationalistisk, utan att den inte var
tillräckligt rationalistisk. Upplysningen föll för det definitivas
frestelse. Den blev för fort tillfredsställd, den kände en bedräglig
trygghet och säkerhet. Det förnuftiga blev för den det självklara
och det säkert bevisade, och det icke begripna blev för den det
oförnuftiga; det blev fantasteri ocli dunkel övertro, som skulle
bekämpas och utrotas. Dess patos mot idén om något oförnuftigt
var äkta rationalistiskt, det var — och är — upplysningens stora
styrka. Men upplysningen bär dock irrationalismens prägel, när
den förväxlar det ännu ej begripna med det obegripliga ocli
nälden stöder sig på det självklara och säkert bevisade; begripandet
är aldrig slutgiltigt, och det finns intet som kan säkert och
definitivt bevisas. Romantiken förde rationalismens talan mot
upplysningen, då den grep tag om gränslöshetens idé och avvisade idén
om det definitiva. Men romantiken förlorade sig i gränslösheten,
ty när den vände sig mot tanken på det självklara och bevisade,
betydde det för den ett accepterande av det oförstådda, det
konstiga och vidunderliga. Den menade sig blott kunna avvisa det
definitiva genom att hävda det dunkla. Och den framträdde
oförtäckt irrationalistiskt, då den hänvisade till åskådning och känsla,
vilka skulle vara tänkande och begrepp motsatta och för vilka
det översvinnliga, det för tanken ofattbara skulle vara givet.
Upplysningen och romantiken bära bägge irrationalismens prägel.
Med klar insikt om detta trädde framför andra Hegel upp och
såg att upplysningens allmänna tendens och romantikens bägge
måste sammanhållas. Den upplysta klarheten måste införas i det
romantiska dunklet, romantikens idé om gränslösheten måste be-
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
