Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 2 juni 1939 - Englands nya kurs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framkallat, att icke någon av de statsmän, främst Churchill och Eden,
vilka nu tack vare Hitler blivit sannspådda i sina förutsägelser om
följderna av försoningspolitiken, blivit ihågkomna vid de senaste
kabinettsrekonstruktionerna. Särskilt väckte det en mindre
smickrande uppmärksamhet, att det ammunitionsministerium, som
regeringen efter ett segt och ganska svårbegripligt motstånd omsider har
nödgats upprätta, gavs åt den ganska färglöse liberale juristen Leslie
Burgin i stället för åt någon populär kraftkarl. Å andra sidan synas
vissa tecken tyda på att den allmänt respekterade utrikesministern
viscount Halifax, som tidigare fört en ganska undanskymd tillvaro i
skuggan av det chamberlainska paraplyet, nu utövar ett växande
inflytande till förmån för en fastare politik. I samma riktning talar
också det faktum, att den förre understatssekreteraren i Foreign
Office, Sir Robert Vansittart, som vid årsskiftet 1937—38 avlägsnades
från sin post för att bliva regeringens »utrikespolitiske rådgivare»
och sedan trängdes i bakgrunden av Sir Horace Wilson och andra
medlemmar av premiärministerns intima rådgivarkrets, har spelat en
mycket aktiv roll under de senaste veckornas febrila diplomatiska
underhandlingar.
Det första beviset på att en ny anda präglade imperiets ledning,
var den garanti, som utställdes åt Polen, när tecken började tyda på
att den tyska ångvälten från Prag satte kurs direkt på Danzig och
möjligen även på Warszawa. Garantin är märklig även ur den
synpunkten, att den är så avfattad, att Polen åtminstone formellt ensamt
avgör, när England skall kallas att infria sina försäkringar.
Ursprungligen var den ensidig, men under de förhandlingar, som fördes
vid överste Becks Londonbesök i början av april, kom man överens
om att göra den ömsesidig.
Nästa steg utlöstes av den italienska långfredagskuppen mot
Albanien och bestod i ensidiga garantier åt Grekland och Rumänien. Den
senare utfästelsen tycks hava tillkommit efter kraftiga franska
påtryckningar. I detta sammanhang upptogos vidare underhandlingar
med Turkiet. De blevo ganska långvariga men hava nu omsider lett
till ömsesidiga garantier.
Förbindelserna med Grekland och Turkiet äro ur strategisk
synpunkt utomordentligt betydelsefulla för England. Den förstnämnda
ger den brittiska flottan tillgång till baser i de Joniska och Egeiska
haven, vilket blivit allt nödvändigare till följd av italienarnas allt
starkare utbyggnad av sina positioner i Dodekanesien och deras
ockupation av de albanska hamnarna. Det turkiska fördraget är
dock vida viktigare. Det ger England vad det till sin stora skada
saknade under hela världskriget, möjlighet att över Svarta Havet
hålla förbindelsen öppen med Rumänien och Ryssland samt genom
endera eller båda av dessa länder med Polen. Så länge Turkiets
hållning var obestämd, svävade garantierna åt Polen och Rumänien i
viss mån i luften, eftersom den engelska flottans möjligheter att
forcera Östersjön måste anses som högst minimala.
Tack vare de nämnda överenskommelserna har England i avsevärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
