Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tjänsteplikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Närbesläktat härmed är spörsmålet om möjligheterna att utan
en tjänstepliktslagstiftnings ultima ratio kunna vidmakthålla
principerna för vår svenska hittillsvarande sociala
understödsverksamhet. Det bör erinras om att understöden åt mobiliserades
anhöriga under världskriget liksom till värnpliktigas anhöriga
i fredstid utmättes resp. utmätas med hänsynstagande till hustruns
arbetsmöjlighet, d. v. s. med hänsyn till om hon är arbetsför samt
icke på grund av fostran av barn är förhindrad att utföra arbete.
Om dessa principer i fortsättningen skulle komma att gälla — och
goda skäl finnas ju för att varje lediggjord arbetskraft utnyttjas —,
måste dock åtskilliga mobiliserades hustrur komma i sämre
ställning än arbetslediga hustrur till män, som ej inkallats under
fanorna eller som kanske inmobiliserats i krigsindustrien med de
höga löner, som denna just då kan komma att betala. I samma
läge kunna hustrur till genom kriget arbetslösa män komma, utan
att ha förskyllt det. Under alla förhållanden och hur
understödsreglerna än utformas torde statens finansiella resurser i ett krig
eller vid en mobilisering göra det omöjligt för de mobiliserades
familjer att komma i samma ekonomiskt förmånliga läge som vissa
krigskonjunkturarbetares. Säkerligen skulle det icke dröja länge,
innan ett dovt missnöje uppstode, därest icke genom en allmän
tjänstepliktslag allas lika arbetsskyldighet i mån av tillfälle och
förmåga fastsloges. Ett dylikt missnöje uppstod under
världskriget i krigförande länder och bidrog där till att i en farlig tid
underminera samhälls- och solidaritetsandan. Värdet av att så
länge som möjligt bibehålla den mänskliga arbets- och
rörelsefriheten får vägas mot risken av den oro i sinnena, som frihetens
orättvisa konsekvenser kunna åstadkomma.
Tvivelsutan hyses den största betänksamheten mot tjänsteplikt
av arbetarna, som frukta för att lönesättningen därvid skall ske
av staten, med risk för att fackföreningsrörelsens ekonomiska
vinningar åt arbetarklassen därigenom kunde gå förlorade. Även
om synpunkten — för att avse ett för landet hotande läge — ej
kan anses stor och under nuvarande politiska maktförhållanden
dessutom icke borde behöva tillmätas någon allvarligare konkret
innebörd, är den dock lätt att förstå. Det bör emellertid fastslås, att
rikskommissionen i sitt utkast blott räknat med statlig
lönesättning som ett yttersta tvångsmedel och i undantagsfall, medan
kollektiva uppgörelser i frivillig form, ehuru med beskärning av
strejk- eller lockouträtten, skulle vara det normala ledet. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
