Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Till Karl August Nicanders hundraårsminne. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
»Må det nu tillåtas oss att, okonstladt och anspråkslöst, förtälja
en i dessa trakter gängse Saga, hvilken här får gälla för en
beskrifning på de eljest obeskrifliga slottsruinerna:
I)e två Bröderna.
Liebenstein en herre ägde,
Tvenne söner ock dertill; —
Fosterdottern öfvervägde
Allt hvad dikten nämna vill.
Alla älskades men skämdes
leke bort i modrens famn.
Rudolf äldre sonen nämndes;
Albrecht var den andres namn.
»Tvenne bröder — det är vådligt —
Begge älska henne ju. —
En skall vinna — säg, hvad rådligt
Är — säg ut! hvad tycker du? ...»
Borgherrn talte till sin maka; —
Borgfrun svarade så här:
»Låt oss allas väl bevaka:
En af dem är henne kär.» —
Flickan kallades Elisa —
Skön hon var som Söderns vår. —
Tvenne bröst hon ej kan lisa:
Hon om bådas hjertan rår.
Men den äldre brodern sade
Till sin yngre bror, en qväll:
»Broder! låt oss vara glade! —
Du har rätt att vara säll.
Jag har sett hur dina blickar
Mötte jemt Elisas blick:
Jag har sett hur mildt hou nickar,
Då du kom, och när jag gick.» —
Och han lemnar fadersborgen, —
(Det är tungt att lemna den) —
Irrar kring. Allena sorgen
Följde honom som en vän.
Kärleks rena, milda dager
Re’n för honom slocknad är;
Nu han söker ärans lager,
Ställer sig i Kejsarns här.
Menskan handlar ofta galet,
Då hon tror sig göra bäst.
Flickan, fast än brydd för valet,
Älskade den äldre mest.
Det blev hemskt på slottet. Ingen
Glädje mer förspörjes der.
Bruten är familjeringen,
Ty dess prydnad borta är.
En förlofning dock här firas —
Grannt men dystert firas han;
Uti kransarna, som viras,
Ingen blomma trifvas kan.
Fadern byggde upp ett fäste,
Der de unga skulle bo:
Snart det blef dock örnars näste;
Menskor fingo der ej ro.
Stern fels han det slottet kallar,
Stjernors granne ock det var.
Doft i hvalfven echo skallar —
Minnenas orakelsvar.
Korsets ljusa fana blänker,
Och vår brudgum ser dess glans,
Han på helga grafven tänker
Mer än på sin bröllopskrans.
Också han tar svärd i handen,
Kysser, lugn, sin sköna brud,
Vandrar hän till Österlanden
Att försona sig med Gud.
Gamle fadern såg med smärta
Sista stödet flykta bort:
Sorgset brast hans trogna hjerta —
Makan följde inom kort.
Rudolf, dyster, återvänder
Till sin faders öde borg,
Trycker stum Elisas händer:
Hon var trösten i hans sorg.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
