Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statsåskådningen i tredje riket. Av Per Engdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gentemot Koellreutter och Nesse har emellertid Carl Schmitt,
den internationellt mest kände representanten för ny tysk
statsvetenskap, uppställt sin doktrin om den tregrenade staten. Han
talar om staten, rörelsen och folket. Staten är då
förvaltningsapparaten, domstolarna och försvarsmakten. Den är nationens
fasta, organisatoriska stomme. Rörelsen är det dynamiska i
folket, bäraren av den typbildande nationalsocialistiska
världsåskådningen, medan folket i denna trängre mening utgör det i skuggan
av stat och rörelse växande, opolitiska samhällslivet i dess
kommunala och korporativa utgestaltning. Schmitt har angripits för
oklarheten i terminologien, och här ha angreppen måhända haft
en del fog för sig. Schmitt nödgas nämligen använda såväl
uttrycket stat som folk i två olika betydelser. Dels menar han med
stat folkets totala organisation och dels menar han blott
förvaltningen. Likaså måste han med folk dels förstå den folkorganism,
ur vilken all organisation är sprungen, men dels måste han också
mena de självförvaltande kommunerna och korporationerna. Det
bör emellertid understrykas, att denna terminologiska oklarhet är
typisk för hela den nuvarande nationalsocialistiska vetenskapen.
Den bottnar framför allt i den dualism mellan parti och stat, som
ställt alla tidigare statsrättsliga begrepp på huvudet, och som
kräver en delvis fullkomligt ny utgestaltning av gängse uttryck.
Det har icke saknats försök att i denna i två hierarkier kluvna
organisation se uttrycket för en ny konstitutionalism, där staten
utgör den verkställande och partiet den lagstiftande makten.
Uttrycket lagstiftning får här givetvis en annan innebörd än i det
gamla montesquieuska schemat. Men partiets ställning som den
normgivande faktorn i folkets liv, dess partiella kontrollrätt över
staten, påminner i viss mån om legislaturen i en konstitutionell
demokrati. Maktfördelningsprincipen har emellertid redan från
början övergivits, och enheten mellan stat och parti har
åvägabragts genom personalunioner mellan ledande partiorgan och
ledande statsämbeten. Tanken går osökt till den demokratiska
parlamentarism, som skapar enhet mellan exekutiv och legislatur
genom att förena regeringschefens ämbete med posten som
parlamentsmajoritetens ledare.
Inom tysk statsvetenskap gör man i regel gällande, att
maktfördelningen är ett övervunnet stadium, som framför allt står i
strid med ledarprincipen. Helt allenarådande är emellertid inte
denna uppfattning. Somliga författare hävda, att den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
