Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Kristendomen inför samhällsfrågorna. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Cullberg
icke kan bli mig likgiltig beror enligt kristen grundsyn därpå, att
lion är föremål för Guds kärlek. Så växer humanitetstanken direkt
fram ur gudstron. Min medmänniska har ett anspråk på mig.
Jag lever inte för mig själv utan för min nästa — därför att jag
lever för Gud, som givit mig nästan såsom på en gång gåva och
uppgift.
Så långt är saken fullkomligt klar. Men vi måste gå ett steg
vidare. För Jesus och urkristendomen var den sociala uppgiften
av helt personlig art. Jag ser en nödställd människa — och jag
hjälper henne, så gott jag kan. Det stora paradigmet är härvid
liknelsen om den barmhärtige samariten. Jag bevisar mig som
den nödställdes nästa genom att ta itu med hans nöd. Det
naturliga uttrycket för den sociala aktiviteten blir därför sjukvård,
all-mosegivande o. s. v. Däremot saknas allt positivt intresse för de
sociala institutionerna. Även det negativa intresset är f. ö.
påfallande svagt dokumenterat. Jesus avvisade varje tanke på att
bli en jordisk Messias-konung ocli därmed även tanken på att gå
till storms mot romarväldet — »mitt rike är icke av denna
världen». Paulus riktade ingen kritik mot slaveriet; inför Gud spelar
det ju ändå ingen roll, om någon är träl eller fri. Över huvud
frapperas man av de första kristnas lojalitet mot den bestående
hedniska samhällsordningen — »våren ali mänsklig ordning
underdåniga för Herrens skull»! Först under trycket av den
totalitära statsmakten med sin kejsarkult blir stämningen en annan,
varom Uppenbarelseboken nogsamt vittnar. Anledningen till det
bristande intresset för dessa ting är den eskatologiska
högspänning, under vilken man lever. Tiden är kort. Det lönar sig föga
att pyssla med de »stora» sociala problemen;
samhällsinstitutionerna höra ju den förgängliga, den till undergång dömda världen
till. De kristna höves det fastmer att i tro och uthållighet avvakta
den avgörande gudomliga maktinsatsen — och att under tiden
bevisa sin tro i kärlekens gärningar. — Denna inställning har
kraftigt påverkat bela den följande utvecklingen inom kyrkan. Dess
direkta sociala insats blev väsentligen diakoni,
»kärleksverksamhet», hjälp åt dem, som kommit vilse i livet. Däremot liar kyrkan
varit skäligen tystlåten i fråga om konstruktiva reformprojekt.
Att kristna grundsatser så småningom kommit att i väsentliga
avseenden genomsyra det västerländska samhällslivet är ju
uppenbart; detta har dock i jämförelsevis ringa utsträckning skett
genom direkt kyrklig reformpolitik.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
