Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Castlereagh — en stor fredsstiftare. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare skulle känneteckna Palmerstons epok: England mot
östmakterna. Men detta läge blev denna gång ej beståndande. Den
orientaliska frågan förde Metternich tillbaka till Castlereaghs sida.
Såväl de grekiska som de spanska problemen skulle behandlas
vid den kongress, som skulle sammanträda på hösten 1822, och vid
vilken Castlereagh ämnade personligen representera England. Han
hade själv utarbetat sina instruktioner och stod i begrepp att
anträda resan, då sammanbrottet inträffade, påskyndat av
ansträngningarna under en ovanligt lång och ansträngande
parlamentsession. Den 12 augusti berövade han sig livet i ett anfall av
sinnesförvirring.
I de efterlämnade instruktionerna förebådades erkännandet de
facto av de grekiska insurgenterna som krigförande part, en
åtgärd, som även den varslade om Cannings politik. Däremot
innehöllo instruktionerna mycket litet om den spanska frågan, som
under sommaren 1822 hastigt tillspetsats. När sedan vid
kongressen i Verona detta problem visade sig vara det ojämförligt
viktigaste, togs instruktionens fattigdom på denna punkt av
Castlereaghs belackare och Cannings beundrare med orätt till intäkt för
den bortgångne statsmannens brist på förutseende och hans
underlägsenhet gentemot sin efterträdare. Här, liksom i fråga om de
spanska koloniernas i Sydamerika ställning, är det i själva verket
föga skillnad mellan Castlereaghs politik och Cannings.
Av särskilt stort intresse äro Castlereaghs relationer med Förenta
Staterna, en sida av hans verksamhet, där han både som diplomat
och som statsman framträder i ovanligt fördelaktig dager. Att
sviterna av 1812—1814 års krig så pass fort övervunnos, torde nära
nog uteslutande få tillskrivas honom, vars saklighet och frihet från
prestigejäkt firade verkliga triumfer under ofta ytterst svåra
förhandlingar, till ovärderligt gagn för de framtida förbindelserna
mellan de bägge anglosaxiska folken. Ordnandet av
flottförhållandena på de stora amerikanska sjöarna, liksom biläggandet av
den allvarliga konflikt, som hotade, då två brittiska undersåtar
folkrättsvidrigt arkebuserades, äro slående exempel på denna kloka
och generösa statskonst, så vitt skild från t. ex. Palmerstons några
årtionden senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
