Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11 sept. 1939 - Turkiet efter Atatürks död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
under och efter frihetskriget i stor utsträckning lämnade landet eller
sågo sin verksamhet inför den nya nationalismen inskränkt. Vidare
låg en stor del av handeln och industrien tidigare i händerna på
utländska syndikat, Vid avvecklingen av dessa funnos inga privata
turkiska firmor, som voro kompetenta att övertaga rörelsen. Staten
måste alltså träda in. Nu kungör skribenten i Ulus, att den
ekonomiska företagsamheten i landet i huvudsak vilar på privatintressets
grund. Staten kommer i andra hand. För var dag som går skall det
privata intresset i jordbruk, industri, handel och transportväsen bli
allt starkare. Etatismen kommer att verka som en övervakare —
som tillförne — men den skall icke längre stå i förgrunden.
Denna utveckling jämte den tidigare berörda uppmjukningen i det
parlamentariska livet ger vissa riktlinjer för utvecklingen i det
kommande. Frågan är om icke Ismet Inönü redan nu har visat sig vara
betydligt mera radikal än vad Atatiirk någonsin vågade vara.
I utrikespolitiskt avseende har Turkiet på kort tid kommit att
intaga en nyckelposition.
Det är inget tvivel om att Tyskland har lidit ett avsevärt nederlag
i sin politik gent emot Turkiet. Trots att Atatiirk från första början
aldrig hade några sympatier för Tyskland, insåg han dock den roll
tyska tekniker och ingenjörer kunde spela vid uppbyggandet av
landet, och från första början kom Tyskland in ganska väl på den
turkiska marknaden. Därifrån var dock steget långt till ett politiskt
inflytande i Turkiet. Efter Hitlers seger i Tyskland började dock så
småningom de tyska strävandena efter politisk och ekonomisk
hegemoni att via Östeuropa nå Turkiet. Goda propaganda-instrument
hade man härvidlag bl. a. i de talrika turkiska studenter, som
studerade vid tyska universitet och högskolor. Deras roll är i allmänhet
underskattad. Från 1935 var Tysklands inflytande oerhört starkt på
den turkiska marknaden, men samtidigt iakttogo dock turkarna en
synnerligen försiktig hållning i politiskt avseende. Våren 1938
godtogs sålunda icke von Papen som sändebud i Ankara (han mottogs
dock i maj 1939). Han hade icke bästa anseende i Turkiet efter sin
mission i Österrike. Ockupationen av Tjeckoslovakien och det tyska
handelsultimatum till Rumänien parat med den starka utbyggnaden
av axeln Berlin-Rom lade grunden till det engelsk-turkiska avtalet
av den 12 maj 1939, vari Turkiet stängde dörren för den tyska
expansionen — politiskt och efter hand även ekonomiskt. Det som
påskyndade avtalet var utan tvivel den italienska ockupationen av Albanien
på långfredagen, då Turkiet kände sig ha sin störste fiende in på
portarna. Italiens närhet var redan förut hotande, i synnerhet på de
välbefästa Tolvöarna utanför den turkiska västkusten.
Det engelsk-turkiska avtalet innebär att de brittiska och turkiska
regeringarna i händelse av en angreppshandling, som leder till krig
i Medelhavsområdet, äro beredda att samarbeta och ge varandra ali
hjälp och allt bistånd. Det var samtidigt en god förberedelse till det
rysk-engelska avtal, som den engelsk-franska politiken eftersträvade,
då Turkiet och Ryssland sedan länge stodo på bästa fot med var-
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
