Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Överklassens ansvar. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Både frälse och ofrälse bruksägare hävdade emellertid en politiskt
ledande ställning. Här må nämnas tre generationer af Ugglas,
Carl De Geer, Thore Petré, Carl Fredrik och Jonas Wærn.
Ekonomiskt företrädde bruksägarna vår enda stora exportnäring, och
om deras betydelse härvidlag behöver ej ordas; vad det kulturella
angår, torde det vara nog att nämna namnen Geijer och Tegnér.
Ända in på 1900-talet fanns bruksägarklassen kvar i politiken,
något varom C. P. Reuterswärds, Christian Lundebergs och i
viss mån även Arvid Lindmans namn bära vittne. Men i minst
lika hög grad blev det ämbetsmannaklassen, som satte sin prägel
på svenskt kulturellt och ekonomiskt liv. Överhuvud taget
förtjänar det framhållas, att den nya överklass, vilken under
1800-talet uppbyggdes av den gamla ofrälse medelklassen, med sig
assimilerade adeln, vars förakt för de ofrälse ej var tillräckligt stort
för att hålla sig över detta århundrades revolutionerande sociala
omdaningar. Den nya överklassen fick sålunda tillgodogöra sig
den gamla.
Det demokratiska genombrottet före och efter 1918 hade ej blott
en politisk sida, utan en minst lika viktig ekonomisk och social;
måhända fanns där även ett i viss mån kulturellt moment.
Revolten och reaktionen gällde ej blott den fyrtiogradiga skalans
politiska överklass, ej blott principen om samband mellan
ekonomisk soliditet och politiska rättigheter, ej heller endast eller ens
i främsta rummet industriens arbetsgivare, utan i minst lika hög
grad ämbetsmännen, »herrarna» par préférence, och dess ursprung
får sökas ända tillbaka till lantmannapartiets dagar. Likväl
föreligger här en markerad skillnad mellan bönder och arbetare.
Bönderna voro inga demokrater. Deras ideologi gick ej ut på att
avskaffa all överklass, utan på att själva ingå i överklassen.
Industriarbetarna däremot hoppades på den »sista striden», utsugningens
avskaffande och det klasslösa samhället.
Det visade sig emellertid hastigt nog, att den fullständiga
jämlikheten var en chimär, och detta erkändes utan omsvep även t. ex.
från socialdemokratiskt håll. Den gamla överklassen fortlevde,
och den assimilerades utan större svårighet med den nya, som
utgjordes av folkskollärare, journalister, fackföreningsledare samt
andra arbetare och bönder med en politisk organisation bakom sig.
I avseende på den sociala högfärdens försvinnande har denna
assimilationsprocess ännu ej avslutats, men ekonomiskt, politiskt och
till stor del även kulturellt är den så gott som färdig. Det svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
