Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Svensk idealism. Av Hugo Odeberg - Algot Werin: Svensk idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
teudom kan icke äga någon från denna åskådning skild sanning,
utan det som skiljer den från samtidens härskande åskådning kan
endast vara vidskepliga rester av en gången tids mindre framskridna
vetande. Kristendomen måste bli ett med tidsandan, kan icke ha
något budskap till den, kan icke bilda ett korrektiv, kan icke frälsa
människor ur de svårigheter, den nöd, i vilken tidsandan försatt dem:
annorlunda än genom illusioner, som ju måste framstå såsom
tvivelaktiga medel till frälsning.
Idealismen för människan upp på antikens höjd för att hon
därifrån skall kunna rikta blicken uppåt och skåda kristendomen i dess
högsta för henne åtkomliga renhet. Men denna renhet är dock
något annat än blott antikens åskådning. Klart kommer detta till
synes i den skildring Werin ger av Tegnérs utveckling och inre
spänning, illustrerad av Epilogen 1920: »Parnassens tinnar haven I
bestigit, de solbeglänsta mänsklighetens höjder... Förr stod parnassen
i en hednisk värld, och kring dess dubbla toppar dansade i evigt
solsken ungdomsfriska gudar... nu står parnassen i den kristna kyrkan,
men vigd och helgad, renad och förädlad... ty lammets vita fana
överskygger med änglavingar gamla gudaberget.»
Pä ett inlysande sätt skildrar Werin den spänning som kunde
uppstå mellau det antika idealet oeh kristendomens och att det visst icke
kom till en syntes blott genom utsuddandet av motsättningarna.
Werin framhåller, hurusom försoningen för Tegnér var något mer än
en vanlig trossats. »Den kom att stå i religionens eller religionernas
centrum, han grubblade mer över den än över något annat teologiskt
spörsmål.» Men just den kristna försoningsidén var för Tegnér både
något som skilde kristendomen från antiken — som alltså hörde till
kristendomens egenart — och samtidigt den yppersta uppenbarelsen
av sanningen. Det var alltså icke därför att den stämde med antikens
åskådning, som han accepterade den, utan därför att han utifrån
antikens ståndpunkt såg, att här förelåg någonting, som var högre än
antiken. Men visserligen kunde han också finna, att den ortodoxa
kyrkoläran var lägre än kristendomens äkta, liksom Rydberg
hävdade att den ortodoxa kristologin var av lägre valör än bibelns lära
om Kristus. Den svenska idealismens sätt att behandla kristendomen
är tydligen väsensskild från den syntessträvans, vilken avfärdar både
försoning och kristologi som hellenistisk vidskepelse.
Det är helt naturligt att Werin i en bok som bär titeln Svensk
idealism ägnar stort utrymme åt Tegnér och Rydberg. Det är också i
behandlingen av dessa diktare och tänkare, som författaren låter de
träffsäkra analyserna av den svenska idealismens grundsyn få sin
plats, analyser, som äro träffsäkra icke minst därför att de umbära
ali självsäkerhet i omdömen och slutsatser. Därför saknas också hos
författaren varje klavbindande eller exklusiv definition av ämnet.
Om man skulle fråga författaren, såsom han framträder i boken,
vad han menar med svensk idealism, så kunde boken ge svar genom
hänvisning till vilka diktare och tänkare som där sammanställts:
det är, förutom Tegnér och Rydberg: Vitalis, Fröding. Selma Lager-
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
