Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Liberalism, schizofreni och rasblandning : ett kapitel ur nationalsocialismens befolkningslära. Av Alf Nyman - 3. Vetenskap eller mytbildning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppsättning byggklossar. De hopfogas och staplas upp över varandra
ungefär som när en cylinder ställes ovanpå en tärning eller en
kägla ovanpå en cylinder. Så sättes ett S2-intellekt »oorganiskt»
ovanpå en S1-typ eller tänkes en »idealistiskt» betonad, lagom
»uppluckrad» J2-typ sammanfogad med en jordbunden,
»soldatisk» J3-typ — i senare fallet med det goda resultat, att därur
framgår den fulländade nationalsocialisten. Att på dylikt sätt
schackra med fiktiva tankeskapelser är emellertid att hemfalla
åt alltför kubistiska, grovt mekaniska föreställningssätt på
personlighetslivets område. Ty om någonstädes i världen får allt
där dock sägas vara i allt och växelverka med allt. — Att,
’renodlingen’ till trots, enstaka drag hos dessa föregivna
konstitutionstyper (eller »grundformer») förefalla tagna från
verkligheten, må erkännas; för S-typens vidkommande har det redan
framhållits. Men även diktaren lånar ytterst alltid från
erfarenheten. Man torde i själva verket göra Jaenschs
psykologiskt-antropologiska typer bäst rättvisa, ifall man bedömer dem som
diktskapelser, hemmahörande i »tendenslitteraturens» stora
persongalleri.
Övergår man från betraktelsen av typerna till utredningen om
deras framkallande orsaker, frapperas man av stora
godtyckligheter och oklarheter, framför allt i fråga om den s. k. »lytiska»
typen (»S lytisk»). — Främst åberopas då rasblandningen, tolkad
som konstitutionell åkomma och degenerationskälla. Även om
man härvid medger, att visst icke alla korsningar mellan skilda
raser visat sig slå väl ut (allbekanta exempel: mulatter och
mestizer), så är det likväl att generalisera alltför vårdslöst att
därför påstå, att alla rasblandningar äro av ondo! Nietzsche
förklarar en gång: »Wo Rassen gemischt sind, liegt der Quell grosser
Kulturen.» Därvid hade han närmast forntidens Grekland i sikte;
och en nutida svensk kännare av antikens folkvärld som Martin
P:son Nilsson har nyligen (1939) hänvisat till, hurusom antikens
största kulturskapande folk, hellener och romare, voro resultat av
en rasblandning, och en ganska intensiv sådan. Detsamma gäller
sannolikt om assyrer och egyptier. Ja, det förefaller rent av, som
om även en tämligen blodfrämmande rasblandning, sedan väl
arvsmassan fått tid att jäsa ut och konsolidera sig under några
århundraden, verkade som ett kulturellt och politiskt ferment. I
själva verket tvingas också Erich Jaensch, trots sin häftiga
förkastelsedom över rasblandningen som källa till fysiskt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
