Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Engelskt sjömansliv under Napoleonkrigen. Av O. Wieselgren - Christopher Lloyd: Captain Marryat and the old navy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
den viktigaste delen av operationen var lörd Coclirane på sin
berömda LTmpérieuse, där Marryat fortfarande var midshipman. Det
var genom Cochranes djärvhet och hänsynslösa offensivanda som
anfallet blev en seger, fastän brännarna även denna gång — liksom
i den svenska flottan vid Viborgska gatloppet tjugu år tidigare —
visade sig vara ett tämligen oberäkneligt vapen. Marryat
tjänstgjorde ombord på en brännare, lastad med 1,500 kaggar krut och 3,000
handgranater. Det kom på hans lott att som sista man ombord tända
stubintråden och därefter hoppa ned i en barkass, där den övriga
besättningen, tre matroser och en officer, redan tagit plats. Ärorna
lyftes, och det bar i väg med så stor fart som människokrafter kunde
åstadkomma. Då båten hunnit ett par hundra meter från brännaren
sprang krutlasten i luften. »En mera fruktansvärt praktfull anblick
kan ej tänkas», antecknar Marryat, »men vi voro icke riktigt i stånd
att njuta därav. Granaterna flögo upp till en otrolig höjd; somliga
kreverade högt upp i luften, andra däremot vid nedfallandet. En
skur av eld föll omkring oss, men vi kommo lyckligtvis undan
oskadade. Vi kunde blott långsamt ro oss fram emot tidvattnet och
vinden, och till råga på allt fingo vi nöjet att leta oss väg bland alla de
övriga brännarna, som nu satts i brand och drevo ned både för och
akter om oss.» Märkvärdigt nog kom emellertid Marryats båt så
småningom oskadad tillbaka till LTmpérieuse. Någon utmärkelse för
sin bedrift fick han likväl icke, ty Coclirane, som icke blott var
sjöofficer utan också oppositionell parlamentsledamot, stod illa till
boks på högre ort och lyckades aldrig utverka några belöningar vare
sig för egen räkning eller för sina underordnade. Det enda
erkännande Marryat erhöll var ett intyg från förste löjtnanten på
LTmpérieuse — samme man som fört befälet på brännaren —, vilket
innehöll att han uppfört sig på ett hedrande sätt och till sina
överordnades tillfredsställelse. Det kan förefalla att vara i minsta laget,
men man var inom flottan av princip mycket sparsam på beröm,
och vederbörande ansåg väl att en sjuttonårs midshipman icke borde
skämmas bort med för ampla lovord, även om han förtjänat dem.
Vid nitton års ålder tog Marryat sin officersexamen. Men de
närmast följande åren bragte honom inga erfarenheter av större
stridshandlingar. Tidvis låg han i blockad tjänst och kryssade fram och
tillbaka utanför franska kusten, tidvis tjänstgjorde han på den del
av flottan, som hade till uppgift att hålla de amerikanska fregatterna
i schack och skydda den engelska djuphavshandeln. Efter det
allmänna fredsslutet fick han som många andra avdankade sjöofficerare
nöjas med den tjänst han kunde få. Det blev för honom till en början
den föga heroiska uppgiften att med en illa seglande örlogs jakt
hålla efter spritsmugglarna i Engelska kanalen. Intressantare var en
expedition till Tristan da Cunha och St. Helena, som han företog för
att visa flaggan och jaga bort eventuella kapare, som varit så
intresserade av sin hantering att de glömt bort att man slutit fred.
Under denna resa fick han tillfälle att närvara vid Napoleons död
och rita ett porträtt av kejsaren några timmar före gravsättningen.
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
