Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1939. Av Elof Ehnmark - Fredrik Böök: Nya historier från Hallandsåsen och Helgeå - Jan Fridegård: Statister - Gustav Sandgren: Människor - Harry Martinson: Det enkla och det svåra - Sigfrid Lindström: Vindsröjning - Erik Rhodin: Marius kåserar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och minnesgodhet liksom hans vakna människointresse och säkra
porträtteringskonst. Han kan med frodig must skildra ett pittoreskt
original men också med värme dröja vid ett vardagsöde. Han
förmår söka sig tillbaka till det psykologiska ursprunget för
inriktningen och utvecklingen av ett levnadslopp och han kan åstadkomma
något så rent musikaliskt som ungdomsskildringen »Glädjens
blomster». Överhuvud är det något generöst och bredbröstat över Bööks
novellistik, något som ger honom utlopp för hans bästa egenskaper.
Inom de yngre generationerna visar Jan Fridegård i
Statister, att han inte uteslutande behärskas av sin fräna, nästan asociala
livssyn; det skymtar både humor och poesi i några av hans
berättelser, vilka ibland kunna få ett väl mekaniskt slut men vilka också
ge nya prov på hans nyanserade och koncentrerade stilkonst.
Gustav Sandgren, romantikern bland proletärförfattarna,
framträder i Människor och drömmar i första hand som
stämningsmänniska, naturlyriker och själviakttagare. Särskilt förstår han att ge
ord åt de ungdomliga, på en gång ängsliga och livshungriga
känslorna. Harry Martinson fortsätter i Det enkla och det svåra
sina poetiskt-filosofiska naturbetraktelser. Ibland kan han vara
dunkel och tillkrånglad men i benådade stunder är han en sannskyldig
naturens sagoberättare, och det är bittert allvar i hans dröm om en
friare, ärligare och bättre mänsklighet.
Skissen och novelletten har en förnämlig representant i Sigfrid
Lindström. Hans Vindsröjning rymmer små livsbilder, bibliska
parabler och filosofiska betraktelser i miniatyr, fyllda av stillsam,
träffsäker ironi. Som få andra förstår Lindström att spetsa en
replik och formulera en sentens, men han kan också fånga doften och
stämningen i ett landskapsstycke. Något liknande kan sägas om den
för tidigt bortgångne Erik Rhodin, som under titeln Marius
kåserar fått ett urval av sina artiklar postumt utgivna i bokform.
Hans komik har ett ganska rikt register, sträckande sig från det
tokroligt paradoxala i Falstaff Fakirens stil till mörk bitterhet, och
satiren kan växla från glittrande lekfullhet till något, som liknar
förtvivlan. Rhodin förstår konsten att snabbt slå ner på våra svenska
vardagsbrister och olater, både de privata och samhälleliga, och han
får läsaren att med ett leende känna igen sig själv. Han är ingen
tom pratmakare, han har alltid något att säga, och framför allt,
han är artist i sin kåsörkonst. De mörkare tonfallen, den
harmfullare satiren kommer särskilt fram i de kåserier, som tagit ämne från
händelser, vilka stå i samband med det alltmer skymmande
världsläget. Också hos denne kåsör varseblir man alltså, vad ingen kan
undgå att märka vid en översikt av 1939 års prosadiktning: att i de
fortsatta traditionella formerna nya klanger göra sig märkbara; än
uttrycka de avsky eller ängslan, än vilja till beredskap, än längtan
efter osjälviskhet och godhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
