Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 januari 1940 - Finland och Västerlandet. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
civilbefolkningen, att det icke har rätt att förundra sig över, att lärdomen
funnit villiga adepter där borta på andra sidan kulturgränsen, änskönt
man på denna sidan ännu tvekar att tillämpa den. Västerlandet har
visat hur det går till att trampa ned småstater med soldatstövlar.
Västerlandets krigsvetenskap är det, som givit den råa massan de
flesta chanserna i spelet och därigenom underminerat grunden för
de små kulturfolkens självförsvar. Bör icke detta giva
Västerlandets härförare av i dag något att tänka på? Går icke i dag ett bud
ur tiden själv till krigets män i de stora kulturnationerna, till dem
som befalla över de väldiga uppbåden av levande och döda
maktmedel, till herrefolken, som bära riddare- och korstågsarvet i sitt
blod? Finns det inte i dag en större, en heligare uppgift för dem
än att sarga varandra eller att i overksamhet åse hur den lilla
skaran därborta ensam uppbär hela tyngden av den fruktansvärda
anstormen?
Budet från Finland bär trots allt något hoppfullt med sig. Massan
och stålet betyda dock icke allt; det fordras även i maskinåldern en själ
i själva kriget, och kanske skall hjältesjälen till slut segra över
mass-själen. Men därför fordras att allas våra själar brinna. En världs
avsky har hopats över österns barbarer, men det räcker icke med
avsky allena. Ännu alltjämt svartnar himlen av deras bombers rök,
ännu bär varje dag vittne om nya illdåd. Angriparnas händer och
tungor förlamas icke, ty än brinna icke själarna från Nordkap till
Trafalgar, från Masurerna till Västerhavet, av helig eld som i
korstågens tid.
Den svenska folksjäl, som en gång brann för andens frihet och
under århundraden drog svärd mot snöda jättar utan att räkna deras
antal, denna själ är dock ännu icke död. Den förskräckes icke inför
det växande hotet. Den utmanar icke ödet, den rör sig icke med
stora ord. Men när stunden kommer, skall den känna sig buren av
den urgamla plikten och rätten att på fädernas vis utan frågor och
utan tvekan gå till strids för friheten. En tröst hava vi alltid, en
sista men orygglig: angriparna skola försvinna spårlöst och deras
verk med dem, men de som dö för friheten, skola leva, såsom
frihetssången från Maraton och från Salamis lever ännu efter
årtusenden.
Så låt oss ej sörja över att vi äro ett litet folk utan glädjas över
att vi hava något stort att dö för och att leva för, att vi icke
tillhöra dem, vilka fösas såsom boskap till nesliga handlingar och en
neslig död. Låt det bli slut med ofärdsprofetiorna från
predikstolarna! Lägg i stället in i tal och handling något av atenarnas glada
kampsång. Låt oss tro med karolinen: »Ingen kula träffar människan
utan Guds vilja, antingen man går rätter eller lutad, och haver en
sådan god resolution den nyttan med sig, att fienden kan i anseende
till sådana tappre furieuse krigsmän bliva förskräckte och bevekte
att förlåta deras poster och artolleri.»
T. Holm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
