Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 januari 1940 - Giuseppe Motta. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Giuseppe Motta. Giuseppe Motta avled den 23 januari. Med honom
försvann en av de sista bland de markanta idealistiska
européerna från folkförbundets teatraliska tid under 1920-talet. Briand,
Balfour, Benesj, Scialoja, lord Robert Cecil, Stresemann, Hymans,
Nansen och Branting — alla ha de före honom antingen gått ur tiden
eller dragit bort från scenen. Som Schweiz’ president 1920
tilldelades Motta den historiska rollen att öppna den första
folkförbundsassemblén. Med ett Dantecitat ställde han förbundets
verksamhet under hägnet av den makt, vars »kärlek styr solen och de andra
stjärnorna». Hans och andras förtröstan gick icke i uppfyllelse.
Uthålligt men med tiden alltmer resignerande kvarstod han som Schweiz’
främste Genèvedelegat ända tills det europeiska sammanbrottet kom
i höstas. Han fick ej se krigets slut eller det nya Europa, som skall
byggas upp ur ruinhögarna. Denne 20-talist fick blott uppleva
katastrofen för de idéer, han kämpat för med hela sin eldsjäl.
Giuseppe Mottas levnadsöde kan förtjäna några ord. Han var född
1871, i den italienska delen av Schweiz, högt upp i Alperna vid Airolo
i Ticino. Uppmärksamma resande på S:t Gotthardbanan kunna ännu
se »Hotel Motta» i stora bokstäver på ett enkelt hus — hans moder
lär ännu sedan han blivit förbundspresident ha fortsatt sitt värv som
utskänkerska. Motta studerade både i franska Schweiz och vid tyska
högskolor och förvärvade vid unga år juris doktors titel i
Heidelberg. Han blev advokat i sin hemkanton och invaldes redan vid 22
års ålder i dess parlament. 1899 befordrades han till nationalråd,
d. v. s. ledamot av förbundets andra kammare, och i december 1911
valdes han till det katolsk-konservativa partiets då ende medlem av
förbundsrådet, d. v. s. förbundsregeringen. I nära trettio år och ända
till sin död tillhörde han regeringen, till 1920 som finansminister
och därefter som utrikesminister.
Dessa korta notiser äro ganska typiska för en framstående
schweizisk politikers karriär — blott den tidiga starten och den långa
oavbrutna tjänstetiden i regeringen äro exceptionella. Det kunde
knappast sägas, att Motta vid inträdet i regeringen 1911 tillhörde det
katolska partiets absolut ledande män. Hans inval dikterades främst av
statsräsonen eller, kanske riktigare sagt, förbundsstatsräsonen. Just
under åren före världskriget hade den irredentistiska rörelsen i Ticino
sin högflod; den soliga men fattiga italiensktalande kantonen hade
länge varit orepresenterad i Bernregeringen, och Mottas inval
utgjorde ett försök att gjuta olja på den nationalistiska vågen. Det
är i högsta grad Mottas förtjänst att försöket lyckades. Medan de
flesta andra italienska irredentakrav realiserats, har Ticino blivit
Schweiz troget, ja, allt trofastare med åren. Även under abessinska
kriget lyckades Motta med uppbjudande av all sin diplomatiska
virtuositet gå en medelväg mellan Genève och Rom, därmed
förebyggande en italiensk aggression. Men i fjol hölls för första gången den
stora schweiziska manövern i Ticino, som ligger oskyddat framför
Alpkedjans både naturliga och militariserande fästningsvall.
Endast två schweiziska förbundsråd ha suttit i regeringen under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
