- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 /
124

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lyrik 1959. Av Karl-Gustaf Hildebrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

LITTERATUR


LYRIK 1959


Av författaren fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala

Under en diskussion om författarna och det allmänna krisläget,
som i höstas refererades i pressen, anfördes som tämligen berömvärt
ett engelskt förslag att diktens män borde befrias från värnplikt.
Man fann det rätt meningsfullt att på det viset åtminstone några
värdefulla personer räddades från krigets förstörelse.

Uttalandet i och för sig förtjänar ju ingen hågkomst; sannolikt
stod det väl också i sällskap med andra mera berättigade och
förnuftiga uttalanden. Men taget för sig och utan alla polemiska
avsikter kan det rätt väl illustrera en kulturgräns, en historisk
vattendelare. Sådana saker kunde ännu sägas i Sverige före den 30
november 1939. Nu äro de icke tänkbara.

Före den anförda dagen kunde man ännu deklarera att kulturen
var någonting alldeles för sig, någonting som kunde leva på egen
hand och utan sammanhang med folkets och statens liv. Om staten
drogs in i krigets vidunderliga påfrestning, så var huvudsaken för
det andliga kulturlivets bärare att genom enkel subtraktion dra så
mycket som möjligt undan förstörelse. Detta tycktes rent av vara
en synnerligen ädel och berömvärd plikt mot mänskligheten.

Nu kan man icke längre förnöja sig med sådana räkneexempel.
Tidens ideal för diktare och filosofer kan icke längre ens för den
enfaldigaste vara den kulturella önskedrömmens ointresserade
specialmänniska, i sitt folks nöd räddad tillsammans med de andra
museiföremålen, och ingen vill väl längre betrakta det som ett fall av
missbrukad arbetskraft att Sokrates gjorde värnplikt och Cervantes
stred vid Lepanto.

Också dikten har sin vapentjänst. Det är icke på något vis mera
storartat att den uppfyller denna tjänst än att specerihandlare och
fastighetsägare i sina kallelser efter förmåga tjäna fosterlandet. Men
också för diktens del hänger yrkets stolthet och heder oskiljaktigt
samman med dess nationella plikt. Diktens samhällsfunktion är
dubbel: en direkt, att vara svärd och fälttecken i kampens
omedelbara sammanhang, en indirekt, att bakom fronterna ge samling och
läkedom. Ingen av uppgifterna är oviktig, men den senare av dem
skulle vara fadd och oärlig utan den förra.

Därför må, inför denna inventering av fjolårets diktsamlingar, ett
ord sägas om det vidare sammanhang, där dessa diktsamlingar stå.
Det viktigaste som denna vinter gett av lyrik är knappast det som
hunnit samlas i volymer utan snarare sådana ting som den stålhårda
klangen i Zilliacus’ »Finlands festspel» och allvaret i Silfverstolpes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free