Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 186 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det enade Jugoslavien. Av E. Langlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stojadinovitj.

stamförvanternas sinnen. Gentemot det i
Trianon stympade Ungern hyste
man ingen sympati men en nästan
sjuklig misstänksamhet. Bulgarien
betraktades som en enfant terrible,
vars anspråk inte behövde tas på
fullt allvar, fast de ofta fingo
allvarsamma och ibland blodiga
uttryck. I Albanien såg man med
goda skäl en italiensk vasallstat,
varifrån ett angrepp i ryggen
kunde befaras. Och förhållandet
till Grekland grumlades av
oenighet om Saloniki. Därtill kom den
tidvis nästan outhärdliga inre
spänningen, accentuerad av de
svåra ekonomiska förhållanden,
som depressionen i början på 30-talet medförde, särskilt till följd av
avsättningssvårigheterna för landets viktigaste exportprodukter:
spannmål och timmer. Under de år jag tillbringade i landet, 1929—
1934, var Jugoslaviens läge sålunda allt annat än rosigt.

En avspänning i den utrikespolitiska situationen blev emellertid
skönjbar redan under konung Alexanders tid. Och den största
förtjänsten därav hade säkerligen konungen själv. Det första steget
gällde Grekland, med vilket band av uppriktig vänskap knötos genom
avtalet om en jugoslavisk frizon i Saloniki; i gengäld avstod
Jugoslavien för all framtid från anspråken på en hamn vid Egeiska
Havet. Mellan de bägge länderna finnas sedan dess icke längre några
tvistefrågor. Ett andra steg i samma riktning var närmandet till
Turkiet. Resultatet blev Balkanförbundet. Därmed hade man skaffat
sig ryggtäckning gentemot Bulgarien, för den händelse en europeisk
konflikt skulle utbryta. Men kung Alexander syftade längre än så.
Hans uppriktiga önskan var att undanröja själva animositeten
mellan de bägge slaviska balkanfolken. Att få bulgarerna att smälta
förtreten och glömma smärtan av Makedoniens förlust var ingen lätt
sak; det fordrade ett övermått av takt och smidighet. Men det
lyckades. När Alexander föll för mördarkulan i Marseille, hade en era
av vänskap och förtroende mellan de slaviska brödrafolken på
Balkan redan inletts. Sommaren 1929 hade spänningen mellan dem varit
så stark, att vi varje ögonblick fruktade för ett krigsutbrott eller
snarare en jugoslavisk militärexpedition till Sofia; under en
fotvandring i Balkanbergen fick jag på bägge sidor gränsen höra många
hårda ord om grannen, även från bönder och enkla borgare. När jag
hösten 1937 kom på ett kort besök till Belgrad var hela staden prydd
med bulgariska flaggor — man väntade besök av några celebra
bulgariska »bröder». Stämningen var häpnadsväckande hjärtlig och
äkta. Genom bildandet av Balkanförbundet och närmandet till
Bulgarien hade kung Alexander brutit den »italienska inringningen».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>