Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 188 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det enade Jugoslavien. Av E. Langlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gossekonungen Peter II.

förbindelserna har på senare år varit
verkligt hjärtlig. Om Ungern skulle
få den mäktiga axelns stöd för
fortsatt revisionspolitik, räknade
Jugoslavien med att det bleve
Rumänien och icke Jugoslavien,
som revisionismen skulle rikta sig
emot.

Genom att bygga vidare på
konung Alexanders utrikespolitik
men vrida denna in på en annan
linje hade Stojadinovitj
oförnekligen haft en påtaglig framgång. Han
hade lyckats avlägsna de
spänningsmoment, som tidigare
kännetecknade Jugoslaviens
mellanfolkliga läge. Men regimen
Stojadinovitj hade också andra poster på sin
kreditsida, främst det ekonomiska uppsvinget under denna tid. I
grund och botten var detta dock icke så mycket en följd av
regeringens åtgärder som en återverkan av den uppåtgående
världskonjunkturen, vilken först år 1935 började göra sig gällande i
Jugoslavien, d. v. s. samma år som Stojadinovitj bildade sin regering. Det
förbättrade ekonomiska läget möjliggjorde också omfattande sociala
reformer: man kunde för första gången på allvar gripa sig an
problemet om böndernas skuldsättning, som i halvtannat årtionde oroat
landets offentliga liv, och dessutom utfördes en betydande insats på
folkförsäkringens område.

Vid nyvalen i början av december 1938 hade Stojadinovitj sålunda
värdefulla trumfkort på land. Som alltid i Sydosteuropa hade
regeringen dessutom fördelen av att kunna leda valkampanjen efter sitt
sinne; den hade de lokala myndigheterna och praktiskt taget hela
förvaltningsapparaten till sitt förfogande för att påverka väljarna
och försvåra oppositionens valkampanj. Resultatet blev naturligtvis
att regeringens säkra majoritet i skupsjtinan
(deputeradekammaren) kunde bevaras. Ytligt sett blev dess seger överväldigande: den
erövrade 303 av kammarens 370 mandat. Att Stojadinovitj ändå den
4 februari i fjol helt plötsligt demissionerade, knappa två månader
efter segern, kom därför som en fullständig överraskning för
yttervärlden. Stödd på sina yttre framgångar och sin starka ställning
i parlamentet borde han, ansåg man, med sin obestridliga kapacitet
som politiker, diplomat och finansman och sin av alla erkända
smidighet och hänsynslöshet, ha kunnat vidmakthålla sin
parlamentariska diktatur åtskilliga år. Orsaken till Stojadinovitjs fall — ej
oförutsett för de invigda — var den inre politikens kärnproblem, den
kroatiska frågan, på vilken även alla tidigare jugoslaviska regeringar
stupat. Stojadinovitj hade kvällen före decembervalet lovat den
kroatiska oppositionens ledning att efter valet vänskapligt diskutera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>