Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 191 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det enade Jugoslavien. Av E. Langlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Konseljpresident Tsvetkovitj.

politiker avsvärja sig varje
gemenskap med Belgrad; inom kroatiska
bondepartiets led förefanns en stark
riktning, som krävde fullständig
utbrytning ur den gemensamma
staten — hur det skulle ske och hur
framtiden skulle gestalta gjorde
man sig blott vaga föreställningar
om. Begärde man konkreta förslag
fanns bara ett svar tillhands:
det är likgiltigt, vad som helst är
bättre än det nuvarande. Även
doktor Matsjek var icke
främmande för dylika tankegångar.
Och de mera obetänksamma i hans
följe koncentrerade sig på rena
terrorakter — en av dem ledde till
kungamordet. Extremisterna hade
inte tvekat att söka moraliskt och
ekonomiskt stöd hos rikets
bittraste fiender. De fingo det också.
Genom att överbrygga
motsättningarna till Italien och Ungern förtog Stojadinovitj dem denna
möjlighet. »Anschluss» krossade i sin tur illusionen hos en del
fantasirika kroatiska politiker om en union i någon form med Österrike.
Ett självständigt Kroatien skulle nu vara predestinerat att
omedelbart uppslukas av Stortyskland, som därigenom på ett bekvämt sätt
och utan att det för allvarligt kolliderade med axelgrannen kunde
nå fram till Medelhavet. Och ett centralistiskt förvaltat
Stortyskland är för kroaterna intet angenämt alternativ till ett
centralistiskt Jugoslavien: det vore att komma ur askan i elden.

Den kroatiska frågan gällde i själva verket problemet centralism
eller federalism — åtminstone formellt sett. Att ingå på dess
djupare innebörd medger här icke utrymmet. Det jugoslaviska
statsproblemets historiska och etnografiska sidor ha för övrigt tidigare
behandlats i Svensk Tidskrift av författaren till dessa rader.
Här kan blott fastslås att man på förvåren 1938 dock nått så långt,
att den gemensamma statens bestånd icke längre ställdes under
debatt. Men problemet var att organisera staten så att en friktionsfri
sammanlevnad mellan dess olika element möjliggjordes. I det
hänseendet hade Stojadinovitj fullföljt kung Alexanders linje: en
centralistisk förvaltning, som syftade till att med tiden utplåna
regionala skiljaktigheter och särdrag, men dock inrymde en viss regional
autonomi. Det låg utan tvivel en riktig tanke bakom denna politik.
En långt gående självstyrelse, baserad på olika landsdelars historiska
kulturella olikheter, skulle endast ytterligare skärpa motsättningarna
mellan befolkningselementen i rikets olika områden och därför
motverka strävandena att skapa en enhetlig sydslavisk nationalitet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>