Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - »Hur vi förlorade Norrland» — Ett femtioårigt varningsrop. Av B. Odencrants
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hur vi förlorade Norrland.» — Ett femtioårigt varningsrop. För femtio år sedan utkom en
anonym liten skrift med titeln »Hur vi
förlorade Norrland». Dess innehåll var en skildring- av de händelser,
som slutade med att Sverige efter ett förutsatt krig mot Ryssland
nödgades avstå en stor del av övre Norrland, medan Norge fick släppa
ett motsvarande område. Broschyren, som väckte stort uppseende
både inom och utom Sverige, utkom åren 1889—90 i tre upplagor.
Dess författare befanns vara greve L. W. A. Douglas, då godsägare
och kommunalman i Östergötland men snart ledamot av första
kammaren, utrikesminister, landshövding och riksmarskalk.
Det lilla häftet var ett ord i rättan tid. Sveriges utrikespolitik var
under 1800-talet »att icke ha någon utrikespolitik alls». För många
svenskar var ju detta en idyll, och man ägnade sig åt att diskutera
rösträtt och tullar, medan försvaret fick sköta sig efter gammal vana
på torp och boställen. Indelningsverkets ersättande av en
värnpliktsarmé hade blivit aktuellt, men reformen var svår att få igenom.
Norrland hade länge fått dela utrikespolitikens öde att vara något
för allmänheten ganska främmande. Den som önskade göra en
järnvägsresa mot norr, kunde 1889 endast komma till Anundsjö.
Landsvägarna hade i vissa älvdalar börjat söka sig inåt land från den
gamla kustlandsvägen, men eljest hade man endast de gamla
vattenvägarna att hålla sig till. Jordbruket var ännu ganska primitivt,
men åtgärder började vidtagas för dess höjande. Malmen från
Gällivare Malmberg började just fraktas med järnväg till Luleå för att
därifrån utskeppas. Ett engelskt bolag hade fått koncession på detta
järnvägsbygge, men villkoren kunde ej uppfyllas och 1890 måste
järnvägen avträdas, varvid svenska staten övertog linjen. Om
äganderätten till de stora malmfälten stredo svenska och utländska, statliga och
privata intressen med varandra. Skogen gav en icke obetydlig massa
sågade varor, och vissa personer gjorde sig därav goda förtjänster,
medan andra blevo mindre förmögna.
Douglas hade emellertid tillbragt lång tid i Tyskland, där han 1869
blev student. Han hade fått ögonen mer öppna än vad som var
vanligt hos svenska folket, och han hade tydligen lärt sig en hel del av
ledande män i det tyska riket. På sina håll ansågs han nog vara
alltför starkt påverkad av tysk mentalitet. Han förstod dock, att man i
det germanska Tyskland ej gärna såg de ofta nog ensidiga sympatier,
som i Sverige funnos för Frankrike, där man efter 1871 beredde sig på
att hämnas förlusten av värdefulla provinser. Å andra sidan stod
det klart för honom, att Ryssland endast tillfälligt gjort halt vid
Torneälven för att vid lägligt tillfälle vara redo till ett nytt steg mot
väster, där en isfri hamn vid Atlanten var ett av målen. Denna hamn
hette då Victoriahavn, numera Narvik, och många tecken syntes tyda
på att en järnväg från Luleå över Malmberget och Kiruna skulle
sluta just här. För Ryssland var ju detta ett mycket lockande
perspektiv.
Den lilla broschyren kan sägas vara aktuell ännu efter femtio år.
Dess innehåll är i korthet följande. Den svenska riksdagen hade ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
