Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Landstormens skolkompanier. Av Krister Hanell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landstormens skolkompanier. Många svenska medborgare ha under den nu
förflutna hösten haft anledning att reflektera över det
sätt, på vilket vårt försvarsväsende verkar i en kritisk tid. Den
förstärkta försvarsberedskapen och den partiella mobiliseringen ha gjort
sig påmint lite varstans, både hos inkallade och icke inkallade, om
än naturligtvis de inkallade i alldeles särskilt hög grad haft tillfälle
att göra sina iakttagelser. Det ligger därvid i sakens natur, att
åtskilligt missnöje har sports, och det skall heller inte på något sätt
dragas i tvivelsmål, att det inte så sällan förefunnits goda skäl för
missnöjet. När ett maskineri, som bara funnits på papperet, om än
aldrig så väl uttänkt, skall på kortast möjliga tid byggas upp, sättas
i gång och drivas till största möjliga effektivitet, måste gnissel
uppstå, åtminstone i början, och ju mindre tillslipade de olika delarna
äro, desto värre gnissel.
Författaren till dessa rader tänker inte utöka de missnöjdas kör.
Avsikten är endast att framlägga några intryck från ett av de
landstormsbefälsutbildningsförband i södra Sverige, som uppsattes under
de första kritiska septemberdagarna. Subjektiva intryck äro
naturligtvis aldrig av mer än ett högst begränsat värde och ha dessutom
en omisskännlig tendens att förändra sig med det alltmer växande
avståndet i tid. Något tedde sig nog också annorlunda den 20
september än ett halvt år efteråt, men huvudintrycken kvarstå ännu
oförändrade, sådana de inpräntade sig hos den menige
landstormsmannen, som på det senaste tiotalet år inte haft andra tankar på militära
förhållanden än de som avsändandet av det årliga mönstringskortet
möjligen medföra.
Motsvarande utbildningsförband funnos på många ställen, och dit
hade beordrats landstormsmän av alla årgångar mellan 35 och 45 år
för att utbildas till befäl i landstormen. Tanken är utan tvekan god
och riktig. Landstormen har i våra dagar många och viktiga
uppgifter sig anförtrodda, och för att kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra de uppgifter som åligga den, behöver den en ganska stor
uppsättning befälspersoner. Och det är inte nog med att detta befäl
finns till, det måste också vara användbart. Att nu de, som i sin
första värnpliktstjänstgöring utbildats till värnpliktigt underbefäl,
studenter och andra, äro de som närmast komma ifråga som
landstormsbefäl, är klart nog, men att dessa kategorier icke utan vidare
äro i stånd att efter fyllda trettiofem år plötsligt föra befäl igen,
säger sunda förnuftet. Därtill behövs både mycken repetition och
ännu mera nyorientering och dessutom inte så litet rent fysisk
uppryckning. Vår värnpliktsorganisation räknar också med detta, men
den ordinarie tolvdagarsövningen vid inträdet i landstormen är, hur
nyttig den än må vara, svårligen tillräcklig i kritiska situationer.
Dessutom är den en nyhet, som endast kommit två årsklasser till
godo. Här ha alltså dessa utbildningsförband sin stora uppgift att
fylla, att genom uppövande av inslumrade färdigheter, nödig
teoretisk nyorientering och »fältsport» i detta ords enda riktiga betydelse
skapa en något så när användbar kår av landstormsbefäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
