Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Den sovjetryska oljan. Av B. Christiansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sovjetunionen och U. S. A. äro också de enda stormakter, som i händelse
av krig äro fullständigt oberoende av oljetillförsel från utlandet.
För 1937 var Sovjetunionens andel i världsproduktionen så låg som
10 procent, medan U. S. A. bidrog med ungefär 62 procent. Före det
första världskriget var motsvarande siffra för Sovjetunionen över
17 procent. Sedan dess har emellertid Venezuela blivit en svår
konkurrent om andra platsen bland världens oljemakter.
De rikaste ryska oljefälten finner man i omedelbar närhet av
staden Baku, belägen i Kaukasus invid Kaspiska Havet. Ett bälte av
oljekällor börjar vid halvön Apsjeron och sträcker sig på nordsidan
av Kaukasus över till Svarta Havet. Inom samma bälte ligga även
de näst Baku mest produktiva fälten, Grozny och Maikop. Gubkin
uppskattar oljereserverna i Baku till 1,300 miljoner ton samt i Grozny
och Maikop till 140 respektive 80 miljoner ton. I runt tal hälften av
oljeförrådet skulle alltså vara koncentrerat till detta distrikt. På
andra plats kommer Embaområdet (kring floden med samma namn
öster om Kaspiska havets nordspets) med 600 miljoner ton eller 20
procent av förrådet. Stora mängder olja ha påträffats i områdena
mellan Volga och Ural. Det kan numera anses bevisat, skriver Pravda,
att distrikten Petsjora, Krasnokamsk, Isjimbajevo, Samaratal och
Emba utgöra en jättelik gördel av oljeförekomster. Övriga mera
betydande tillgångar finnas bland annat i Centralasien och på Sackalin.
Redan under tiden före världskriget 1914—18 var den ojämförligt
största delen av oljeutvinningen koncentrerad till de kaukasiska
oljefälten, i första hand Baku. Oljan exploaterades då i stor
utsträckning med hjälp av utländskt kapital och utländska ingenjörer. För
närvarande bidraga Bakus oljefält med 75 procent av den totala
årsproduktionen. Oljan har en så låg halt av bensin som 5—6 procent,
medan till exempel den pennsylvanska oljan håller 30—40 procent.
Även i sin kemiska karaktär skiljer sig Bakuoljan från denna. Från
Baku transporteras oljan förutom på järnväg även i två parallellt
löpande oljeledningar till staden Batum vid Svarta Havet, där
liksom i Baku stora raffineringsanläggningar finnas. Från Batum
vidarebefordras oljan sjövägen till konsumtionsorterna.
De redan omtalade oljefälten vid Grozny och Maikop leverera 10
respektive 6 procent av årsproduktionen. Samtliga kaukasiska
oljefält producera alltså över 90 procent av all olja i Sovjetunionen.
Förekomsterna i områdena mellan Ural och Volga få en alltmera
ökad betydelse och man har med optimism redan börjat tala om »det
andra Baku». Det största oljefältet i detta nya distrikt är Isjimbajevo,
vilket försöksvis utbyggdes 1932. De senaste åren har utvinningen
starkt forcerats, då under tiden betydande oljeförekomster kunnat
konstateras. Isjimbajevos oljefält står genom en nyanlagd
oljeledning i förbindelse med ett raffineringsverk i Ufa. I övrigt saknas
oljeledningar men ett flertal äro under byggnad eller planerade.
Ural-Volga-distriktet har ett betydligt gynnsammare läge i
förhållande till landets stora oljekonsumerande områden än de kaukasiska
oljefälten. Att de regerande också tillmäta detta distrikt en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
