Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LITVINOFF
OCH FREDEN
Av docent CARL ARVID HESSLER, Göteborg
I april 1922 erfor världen att Ryssland och Tyskland, de i
kriget besegrade stormakterna, hade bekräftat sitt samförstånd med
ett fördrag. Med förenade krafter skulle de båda länderna arbeta
på sin återuppbyggnad. De utbytte ambassadörer, de inledde
handelsförbindelser och behandlade varandra därvid som mest gynnad
nation, och tyska regeringen lovade att stödja företag, som
investerade kapital i Ryssland. Mellan riksvärnet och röda armén
etablerades de bästa relationer. Rapallo betecknar grundstenen
till ett politiskt samarbete av högsta vikt mellan två av de stater,
som Versaillesfreden lämnat försvagade och isolerade.
De besegrades vänskap vållade segermakterna bekymmer. De
sökte förmå Tyskland att orientera sig mot Västeuropa. De
inledde 1925 förhandlingar om en västpakt och om Tysklands
inträde i folkförbundet. Perspektivet väckte stor oro i Moskva, där
man genast anade en kommande blockbildning mot Sovjetunionen.
Just som Stresemann stod färdig att resa till Locarno, kom den
ryske utrikeskommissarien Tjitjerin på ett plötsligt besök till
Berlin. Tjitjerin försäkrade Stresemann att ett närmande till
västmakterna skulle betyda slutet på den tysk-ryska vänskapen.
Han sökte också övertyga sin tyske kollega om att ingenting vore
att vinna med ett medlemskap i folkförbundet. För sin del
vägrade Ryssland kategoriskt att befatta sig med tanken på ett
inträde. »De som hoppas få se Ryssland knacka på folkförbundets
dörr komma att få vänta länge. De må vänta till världens slut
om de gitta.» Folkförbundet, förklarade Tjitjerin, »är icke ett
fredens instrument utan ett fält för regeringarnas intriger och
ränkor. Vi komma icke att falla i förbundets snara.»
I Moskva hade man från början betraktat Genève med
utpräglad skepsis. Man hade sina skäl. England och Frankrike, de två
främsta medlemmarna av folkförbundet, hade intervenerat och
skickat väpnade styrkor in på ryskt territorium för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0240.html
