Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - De som gå - Titelbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år. Denna banvakt från Bergslagen var den frejdigaste och
ursprungligaste av de män, som socialdemokraterna vid det
demokratiska genombrottet skickade till folkrepresentationen. Han var den
arbetsamme, mångkunnige och begåvade praktikern, som visserligen
uppträdde synnerligen lojalt mot partiledningen men aldrig
bekajades av någon vördnad för kammardoktriner. Ännu mer än politikern
minnes man den storsinta och generösa personligheten Råstock. Som
talare var han framför allt polemikern, som måste liksom ha en
motståndare att hålla i kragen för att det skulle bli en fest för honom
att yttra sig; men trots sin impulsiva och hejdlösa stridsglädje hade
han endast vänner bland motståndarna. Det fanns mycket
storsvenskt hos Råstock; och det forsade kanske aldrig fram så starkt
som en kväll i andra kammaren för några år sedan, då
socialdemokraterna hävde anslagsblockaden mot skytterörelsen till den
folkfrisinnade hr Dahlbäcks stora besvikelse; då höll den myndige
statsutskottsordföranden ett ljungande strafftal till
Jönköpingsborgmästaren, ty någon jolmig pacifism förlikade sig ej med Råstocks
patriotism. Och i sin förkärlek för etatistisk näringspolitik — där
Sveagruvan på Spetsbergen en gång i tiden var hans ögonsten — var han
nog i grund och botten mera en hatt och en merkantilist än en
socialdemokrat och allra minst en marxist — fader Marx fördömde ju
allt som inte sträckte sig ända till socialisering.
Det är icke tu tal om att inte andra kammaren efter årets val
till följd av alla dessa personförändringar i hög grad förlorar sin
gamla fysionomi. Ledarna stanna visserligen kvar men många av
männen näst intill gå. Och deras avgång kan betyda en ny
förskjutning av makten och allmänhetens intresse till första kammaren.
Titelbekymmer. Den kampanj för Ni-reformen, som professor Erik
Wellander startade för några år sedan, synes ha runnit
ut i sanden. Erik Wellander har emellertid med sin agitation ställt
sig i raden av de kloka män, Lars Johan Hierta, Louis de Geer och
andra, som kämpat en god kamp för denna hopplösa sak. De initiativ
från ämbetsverk och skolor, som han förutsatte, ha tydligen uteblivit.
Vad skolorna beträffar, så inlade en övervägande majoritet av
lärarkåren redan från början sitt veto mot att man skulle använda Ni
inom skolorna, och om någon enstaka lärare sökt för sin del införa
reformen, har försöket säkerligen saboterats — av lärjungarna. Så
stor är konvenansens makt bland det svenska folket. I själva verket
finns det emellertid ett par avgörande hinder för att det
behjärtansvärda förslaget skall bli verklighet. Det första är de tidigaste
barndomsintrycken. Måhända är det numera vanligare än förr, att
barnen säga du till föräldrarna, men allmänt är i varje fall icke detta
bruk. Om barnen icke säga du, Ni eller — som i vissa trakter är
brukligt — I till dem, de först träda i beröring med, blir det för dem
naturligt att använda något annat ord i tilltal: pappa och mamma,
far och mor, farbror, tant, magistern, fröken, Karlsson, Erik o. s. v.
Och det sitter sedan i för livet. Men det finns ett kanske ännu större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
