Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Johan Banér och vår tid. Av Gustaf Petri - Lettlands väg till Sovjet. Av William Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagen och folket). Orden ha ingen falsk klang. De utgöra den ideella
bakgrunden till vårt folks insatser fordomdags och de kunna tjäna
som devis även för våra dagars svenskar.
Gustaf Petri.
Lettlands väg till Sovjet. Då den »ömsesidiga biståndspakten» mellan Sovjet
och Lettland ingicks den 5 oktober i fjol gjorde sig
statspresidenten Ulmanis och utrikesministern Munters all möda att
framhäva den klausul i fördragshandlingen, där Sovjet lovat avhålla
sig från all inblandning i letternas inrikespolitiska angelägenheter.
Gång på gång underströks sedermera samma sak från officiellt håll i
tal och press i den lovvärda strävan att framställa det ingångna
fördraget som vilande på en grund av verklig jämställdhet parterna
emellan. Från Ulmanis’ sida var det möjligen också ett försök att
låta Moskva förstå, att letterna kunde komma att i desperation sätta
sig till motvärn, om de dreves för långt. Tydligen fick han emellertid
inte regeringen och arméledningen med sig. Alltnog, det är
betecknande för den ryska politiska regikonsten, att man i juni detta år,
då tiden ansågs mogen för nästa aktion mot de baltiska staterna, lät
anklagelsen mot den lettiska regeringen gälla endast en
utrikespolitisk fråga. Ryssarna gjorde som bekant gällande, att den
lettisk-estniska militäralliansen av år 1923 och 1934 stod i strid mot
biståndspaktens anda och alltså bort annulleras. Detta hade icke skett, utan
de estniska och lettiska regeringarna hade fastmer »ökat hotet» mot
SSSR genom att indra Litauen i alliansen och söka locka Finland
över i den. Alltså riktades anklagelsen i form mot den lettiska
regeringen i sin helhet — icke mot statspresidenten ensam, vilken ju dock
hade den reella makten, och vilken endast med yttersta motvilja torde
ha böjt sig för den hårda nödvändigheten att ingå 1939 års
biståndspakt. Den lettiska regeringen måste avgå. Och sedan följde av sig
självt, att den nya ministären skulle bestå av ryss-sympatisörer.
Därmed voro slussportarna öppnade på vid gavel för det ryska
inflytandet på alla områden. En genomgripande omgestaltning kom
snabbt i gång. Regeringen dikterade det ena beslutet efter det andra,
och statspresidenten hade endast att kungöra dem.
De förändringar, som redan före den officiella anslutningen till
Sovjet genomfördes eller ställdes i utsikt på det ekonomiska, sociala
och förvaltningstekniska området, voro i själva verket av så
genomgripande art, att föga kom att återstå av det totalitära Lettland, vars
uppbyggnad i rask takt pågått sedan Ulmanis’ statskupp i maj 1934.
De nya regeringsmedlemmarna anslogo genast från början en hätsk
ton gentemot det gamla systemet och hade föga förståelse till övers
för sina föregångare. Sålunda yttrade exempelvis ministern för
samhälleliga ärenden, P. Blaus, då han som den förste av de
nytillträdande ministrarna uppträdde med ett utförligare offentligt tal, att man
i den gamla regeringens verksamhet »förgäves söker efter något,
som vittnar om att den skulle räknat med den stora massans
intressen eller respekterat den sociala rättens principer». För den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
