Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8
- Frankrikes sammanbrott. Av N. G. Ehnrooth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRANKRIKES
SAMMANBROTT
Av docenten N. G. EHRNROOTH, Helsingfors
På tal om det romerska rikets undergång har det någon gång
sagts, att det egentligen rör sig om att förklara hur riket kunnat
hålla ihop så länge som det gjorde. Det är icke utan att en
liknande aspekt kan anläggas på det franska problemet. Den
slutliga upplösningen kom, åtminstone militärt sett, snabbare än man
rimligtvis kunnat förutse, men att Frankrike som sådant icke
ägde de nödvändiga förutsättningarna för att med framgång
hävda sig i en kris av den omfattning det här gällde, var icke
någon hemlighet för initierade observatörer vare sig i Frankrike
eller annorstädes.
Någon entydig förklaring till det franska misslyckandet kan
det naturligtvis icke vara tal om, och marskalk Pétain har även
i sitt berömda tal framhållit några omständigheter, som utan
tvivel haft fundamental betydelse. Det är i själva verket icke
omöjligt att katastrofen i sista hand går tillbaka till en »kris i
befolkningsfrågan». Det rent franska elementet i nationen, d. v. s.
dess ojämförligt mest kvalitativa beståndsdel och den egentliga
bäraren av fransk tradition och kultur, har uppenbarligen i
betänklig grad förtunnats. De militära konsekvenserna av en
dylik utveckling äro uppenbara. Det är möjligt att man häri kan
finna en av orsakerna till den av Gamelin inaugurerade
försvarsstrategin. Till en del var väl denna betingad av den ytterliga
konservatism, som ganska genomgående kännetecknat den franska
högsta arméledningen genom tiderna (t. ex. konstellationen
Joffre—Grandmaison 1914). Men det är sannolikt att den extremt
defensiva anda, som utmärker Maginotpsykologien och som är
fullkomligt främmande för den franske soldatens psyke, odlades och
vidmakthölls, dels emedan man i möjligaste mån var tvungen att
spara på det dyrbara franska folkelementet, dels emedan man
icke tilltrodde det alltmera heterogena människomaterial man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0557.html
