Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 okt. 1940 - Docenterna och universitetens rekrytering. Av T—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitetsbanan i konkurrens med närliggande yrken. Det beaktar
föga, att den vetenskapliga forskningen, ej undervisningen, är
docenternas viktigaste tjänsteåliggande. Det förbiser, att det slag av
undervisning, på vilket universiteten verkligen f. n. lida brist, ej
alltid lämpligen kan anförtros åt docenter utan ofta hellre åt andra
lärarkrafter med lägre vetenskaplig kompetens men större
pedagogisk rutin.
Det måste vara uppenbart att arbetsförhållanden och
arbetsuppgifter vid universiteten äro av ett annat slag än i förvaltande eller
affärsdrivande verk. Skulle statskontorets resonemang bliva
avgörande för statsmakternas beslut, komme denna viktiga kulturfråga
i ett mycket olyckligt läge.
Mot vad som här anförts, kan med visst berättigande invändas, att
docenterna, även om de äro illa betalda, dock äga förmånen av en
tjänstgöring, som är angenämare, självständigare och mindre
kontrollerad än de flesta andra statstjänstemäns. Men det torde
knappast råda något tvivel om att man på docenthåll gärna skulle se en
strängare övervakning av det vetenskapliga arbetets effektivitet, t. ex.
i samband med frågan om stipendieinnehavets förlängning efter den
första treårsperiodens utgång, om blott stipendiebeloppet fastställdes
på ett plan, där biinkomster ej vore nödvändiga för en
familjeförsörjare eller för en stipendiat med stora studieskulder.
Men om det statsfinansiella läget och andra skäl hindra en höjning
av docentstipendiernas antal och belopp, skulle det kunna väntas, att
man med så mycket större kraft nyttjade det andra av de
sakkunniga anvisade medlet att lösa detta viktiga universitets- (och därför
kultur-) problem, nämligen att underlätta och i möjlig mån
säkerställa obefordrade docenters övergång till andra levnadsbanor medelst
preciserade bestämmelser om tjänsteårsberäkning för befordran och
lönetur. Denna lösning skulle vålla statsverket mycket ringa
kostnader. Men det visar sig då, att man här stöter på en stigande
benägenhet inom många ämbetsverk att betrakta sina tjänstemannakårer
som slutna skrån eller kaster och att resa verkens kinesiska murar
oöverstigliga för alla bönhasar, hur hög dessas kompetens än må
vara och hur stora insikter de än förvärvat på verkets arbetsfält.
Även statskontoret avstyrker »införandet av några mekaniskt
verkande regler», som kunde hindra ämbetsverken att mera fritt bedöma
sökandens kvalifikationer.
Det borde dock vara uppenbart för envar, att det i en ekonomiskt
hård tid är ganska mycket begärt av en ung man, att han skall offra
sex, sju eller någon gång fler av sina bästa år på ett illa avlönat
och mycket krävande arbete utan att äga någon som helst säkerhet
för att en enda timme av denna verksamhet i den svenska kulturens
tjänst räknas honom tillgodo på hans senare bana. Och det bör
ihågkommas, att det för uppehållandet av universitetens verksamhet är
oundgängligt att hava en kontinuerlig tillgång på docenter även i
sådana ämnen, där de ordinarie tjänsterna äro så få, att endast var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
