Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Kristendom, kultur och politik. Av Gunnar Heckscher - »Nordens gemenskap». Av Robert Kristensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristendomen på det religiösa området ej kan veta av någon »anpassning»,
lika visst är det också att den som kulturmakt måste finna sig i
andra förutsättningar. Det låg dock något berättigat i renässansens
och upplysningens kritik mot kyrkan, om också ej i deras utfall mot
kristendomen, för kulturfientlighet. Kyrkan måste kunna samarbeta
även med icke-kristna åskådningar och personer, och samarbeta utan
övermod, på likställighetens grund och inom samhällsordningens ram.
Biskop Cullberg är medveten härom: han framhåller »vikten av att
kyrkans män bevara personlig och ideell kontakt med de riktningar,
som nu kämpa för frihetens och personlighetens rätt i
samfundslivet». Men det är icke alldeles lätt att omsätta tanken i praktiken,
och därvidlag ger han inga närmare anvisningar, om man icke skall
uppdraga en analogi med vad han i annat sammanhang säger om
prästerna och psykiatrikerna: att prästerna höra kunna tillräckligt
mycket psykiatri för att icke uppmuntra religionsgrubbel och
läkarna tillräckligt mycket religonspsykologi för att förstå att icke
alla religiösa konflikter äro att betrakta som patologiska tillstånd.
Det sagda må från lekmannens synpunkt vara nog. Många, som
förut hyst ganska ringa vördnad för kyrka och kristendom, vänta
sig nu underverk därifrån. Kyrkan har tillfällen, som den icke haft
på länge, men den har också ett ur alla synpunkter större ansvar än
någonsin. Dess ställning i världen är icke blott svår, den är även
oklar. Det må vara tillåtet att spinna vidare på en liknelse, som
biskop Cullberg ofta använder: kyrkan är en ringa budbärare med
en stor Herres brev. Han kommer fram till adressaten, men finner
honom tillsammans med goda grannar inbegripen i försvar mot ett
rövarband. Skall budbäraren stå vid sidan av vägen och vänta på
stridens utgång, eller skall han med sin egen svaga kraft skynda
till hjälp, så att han kan få tillfälle att lämna fram brevet från sin
höge och mäktige Herre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
