Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10
- Oscar I:s sista propaganda för svensk-dansk union. Av Sven Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OSCAR I:S SISTA PROPAGANDA
FÖR SVENSK-DANSK UNION
Av fil. d:r SVEN ERIKSSON, Göteborg
»Ryska kolossen måste vandra framåt, ständigt växa om den ej
skall upplösas och sönderfalla», skrev Oskar I den 3 mars 1855
i sin dagbok.
Det var den allmänna meningen i Europa. I början av 1700-talet
hade Ryssland trätt inom den europeiska storpolitikens ljuskrets,
och under de följande hundra åren hade man sett det i växelvisa
framryckningar i norr och söder tillägna sig del efter del av de
svenska, polska och turkiska väldena. En viss panikstämning
inför detta utflöde av asiatisk, omätbar naturkraft hade uppenbarat
sig; uttryck härav var det mot århundradets slut tillkomna
falsarium, som heter »Peter den stores testamente» och vari Karl
XII:s geniale motståndare i sibyllinska vändningar utstakar för
sina efterträdare på Rysslands tron vägen till världsherraväldet.
Under 1800-talets första årtionden hade man åskådat den ryska
diplomatiens försök att underminera det turkiska väldet på
Balkan med Konstantinopels erövring som tydligt slutmål. Försöken
hade i Sverige bevittnats med en blandning av hopp och fruktan.
Man befarade — och Oscar I hörde till dem — att Ryssland skulle
vända sig mot norr, om det misslyckades i söder, samt fortsätta,
där det hejdat sig 1809. Man levde i stormaktstidens
föreställningsvärld och tänkte sig att Rysslands mål var detsamma som
Sveriges under stormaktstiden: besittningen av Östersjöns hela
strandkant, »dominium maris Baltici». Den engelske politikern
lord Malmesbury vittnar 1855, att han hela sitt liv fått höra att
Ryssland förr eller senare skulle göra sig till herre över de
nordiska rikena; Oscar I inskärpte i statsrådet, att ryssarna aldrig
glömt tsar Peters testamente. Rysslands expansionssträvande
var i konungens ögon icke resultat av tsarernas ärelystnad utan
en inre, rysk nödvändighet, något naturligt, ödesbestämt. Utan
besittningen av Öresunds stränder vore det urståndsatt att
utnyttja sin flotta, Östersjöns största. Häri — menade han — kunde
Ryssland svårligen i längden finna sig.
Mot mitten av 1800-talet syntes den ryska faran även dyka upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0672.html
