Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
tidsperioden 1752—1840
Hur länge konstförvanterna fingo åtnjuta denna nedsättning
är ej bekant, men i 1823 års av Svea Rikes Ständer antagna
bevillning uppräknas särskilt i art. 2 § 2
Boktryckeri-konst-förvanter, vilka indelas i två Classer, Första Classen 2 riksdaler
16 skillingar, Andra Classen 2 riksdaler». I samma förordning
upptagas »Hantverksgesäller» för en personell avgift av 1
riksdaler 16 skilling. Myndigheterna ansågo tydligen då
boktryckeri-konstförvanterna vara något för«mer än de övriga hantverkens
gesäller och detsamma tyckes konstförvanterna själva vid det
tillfället ansett, ty något överklagande ägde ej den gången rum.
Samma klassificering förekommer för övrigt i 1831 års
bevill-ningsförordning.
Liksom övriga den tidens hantverksgesäller voro
boktryckeri-konstförvanterna föga regelbundna varken i sina vanor eller i
sitt arbete. Härtill bar naturligtvis den rådande tidsandan i
viss mån skulden. Slutet af 1700-talet och de första fyra
tiotalen av 1800-talet var Sverges värsta supperiod, då landet
bokstavligen flöt i brännvin och under vilken tid den, som
icke söp ordentligt, ansågs vara en okollegial kamrat, »en mes,
som inte kunde stå för ett glas». Med en sådan
levnadsuppfattning, mot vilken principalerna även om de ville, ej kunde
reagera, hände det mycket ofta, att arbetet blev högst
oregelbundet. Det inträffade nästan som regel att konstförvanterna
»gingo i byn» halva veckan och först framemot torsdagen
ansågo de sig börja arbeta för att få medel till mat och
brännvin. Och i allmänhet var det inte en del av ett tryckeris
personal, som lämnade officinen, utan alla utlärda måste följa med
ut, och det även sådana som av ett eller annat skäl ansågo
sig böra stå kvar vid arbetet. Den kollegiala solidaritetens bud
krävde obrottslig sammanhållning även i detta fall.
Under sådana omständigheter voro alla bestämmelser om
regelbunden arbetstid av noll eller intet värde. Vid 1800-talets
början och långt fram på århundradet började arbetet så tidigt
som kl. 6 på morgonen och fortgick till 8 på kvällen med ett
uppehåll för middag mellan 1 och 2. Men då
konstförvanterna »byade» en stor del av veckan, höllo de icke så noga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
