- Project Runeberg -  Svenska typografernas historia : minnesskrift / Första avdelningen /
142

(1916-1917) Author: Nils Wessel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142

tidsperioden 1840—1883

Deti sol, som tände sig
Tidigt att lysa Dig
Mildt på din stig,
Nedstråle lika klar,
Skön, som dess middag var,
På dina sista dar!
Hell dig, vår Kung!

Fanfarer och hurrarop åtföljde skålen.
Hennes Maj:t Drottningens skål åtföljdes även av en sång.
Kronprinsen oppsteg nu och täcktes sjelf föreslå en skål till minne af
Guttenberg. Uti det före måltiden hållna talet hade blifvit omförmäldt,
att den Hel. Skrift hade varit den bok, hvars tryckning utgjort första
föremålet för boktryckerikonstens utöfning. Denna omständighet upptog
Hans Kungl. Höghet på ett sätt som väckte ett allmänt och lifligt bifall,
till begagnande av en önskan, att konstens utöfning såsom stöd för ljusets
och för den lagliga ordningens sak alltid måtte framskrida i samma ädla
och sköna riktning som den började. Detta var i korthet innehållet av
H. K. H:s ord. Härvid sjöngs följande verser:

Det mörker var — och öfver vida världen
Förtrycket stolt och purpurmantladt låg.
Med dystert sken i blodbestänkta svärden
De bleka stjernor gingo tyst sitt tåg,
Och tunga skuggor dolde höjd och våg,
Det var en medeltid med ondt och oro,
Men sol och högre lif där icke voro.

Förgäfves brann i nattomhöljda töknen.
Den gudaeld, som jordens vise tändt;
Förgäfves tankens härold smög kring öknen,
Der månget hjerta honom aldrig känt:
Hans frihetslöfte var ett pergament.
Der lystes ingen frid utöfver tjällen,
Och snillet bortglömt låg i klostercellen.

Men starka andar genom tiden draga:
En man gick fram — och mörkret stod i ljus!
Den kraft, som ingen boja kan försvaga,
Slog ut sin fana under stormens brus
och steg, som Frälsarn, in i folkens hus.
Då gafs ett evigt lif åt tänkta orden,
Ty kaos ordnat var och nyfödd jorden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:32:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtyh/1/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free