Tal till Sverges ungdom / IV. De unga och antimilitarismen (1910) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

DE UNGA OCH ANTIMILITARISMEN [1]

I stora själar, i stilla hjärtan levde drömmen om frid på jorden långt innan den genom änglabudskapet blev ett himmelens löfte till människan. Ett löfte, som alltsedan av släkte efter släkte, samman med andra arvklenoder, vid julen brukat framtagas för att därmed smycka fästen. Men efter denna har klenoden åter blivit lagd åt sidan. Ty mänskligheten har väntat fredslöftets uppfyllelse av det tusenåriga riket, då denna uppfyllelse skulle komma som en himmelens nådeverkan, ej som ett människornas verk.

Först vår tid ser på freden, ej som en Guds gåva utan som ett jordiskt mål, vilket närmar sig i den mån, det av mänskligheten eftersträvas. Ju längre fredsarbetet fortgår, ju mer det bäres ej av den kristna men av den evolutionistiska livsåskådningen, dess mer inser man, att detta mål är avlägset; ja, att friden på jorden kommer att

81

uppnås genom ett skapelseförlopp, lika långsamt som det varigenom vårt släkte själv uppstått.

I fråga om skapandet av freden befinna vi oss ännu i den första skapelsedagen, den, då ljuset skiljes från mörkret: d. v. s. de ljusa och värmande elementen i fosterlandskärleken måste skiljas från de mörka, med vilka de äro sammanblandade i det kaos, som den folkliga sammanlevnaden ännu utgör, ett kaos, i vilket vildens instinkter och folksuveränitetens fördomar ännu tillägna sig patriotismens namn. Detta skiljande av ljuset från mörkret pågår framför allt under de dagliga erfarenheterna av den »nationernas sammanväxning», som vår nu döde tänkare, Gustaf Björklund, med genial framsyn visade vara vägen för fredens nödvändiga, lagbundna, organiska tillkommelse. Nämligen sålunda att de ur mindre enheter sammanvuxna nationerna uppgå i en, ytterst hela mänskligheten omfattande, organisk sammanslutning. Det är denna sammanslutning, som varje framsteg i materiell och andlig kultur befordrar, framför allt nutidens samfärdsel -- till lands, till havs, i luften -- och dess storindustri. Mänskligheten som helhet blir allt ömtåligare för varje ingrepp i en av dess delar och var del blir alltmer beroende av tillståndet hos organismen i dess helhet.

Här nedan meddelas ett brottstycke ur prenumerationsanmälan till "Folkens framtid", som G. Björklund började utge 1889:

82

»De nutida rörelser och strävanden, vilka en framtid skall tillerkänna den största betydelse, äro ofta just de, som samtiden mäst förbiser och underskattar, icke blott därför att dessa strävanden i sin första början visa sig svaga och vanmäktiga, utan därför att de stå i strid med den rådande tidsanden och sålunda te sig såsom utopier eller till och med såsom missriktningar.»....

Så sker det, fortsätter han med en nästan samtidigt i alla civiliserade länder börjad rörelse, »vars mål är ingenting mindre än krigens avskaffande och mellanfolkliga tvisters slitande på rättslig väg. Anhängare av denna riktning finner man inom alla stånd och yrken, från kroppsarbetaren ända upp till medlemmar av folkets lagstiftande församlingar, lärde samt flera av världens mäst upplyste och praktiske statsmän.

Mot dessa strävanden ställer sig den stora allmänheten visserligen icke fientlig; tvärtom man anser ett sådant sakernas tillstånd som fredsvännerna åsyfta för högeligen önskvärt Men, säger man, det är omöjligt. Historien visar oss, att krig aldrig skola upphöra att finnas till.

Ingen uppfattning av historien är mera allmän och röjer mer ytlighet än denna. Historiens vittnesbörd går i en alldeles motsatt riktning. Den lär oss att de områden, inom vilka ett freds- eller rättstillstånd genom själva utvecklingen blivit en nödvändighet, befinna sig i en fortskridande utvidgning. De mänskliga samhällena börja som mindre enheter, vilka genom utvecklingen gruppvis sammanväxa och uppgå i allt högre ock mera omfattande enheter, efter vissa i deras natur liggande lagar. Taga vi en överblick av den historiska utvecklingen ur denna synpunkt, så finna vi, att de nu levande nationerna endast för några århundraden tillbaka icke funnos till. Varje nation var då i stället en grupp av självständiga provinsstater, vilka förhöllo sig till varandra som nationerna i våra dagar. Några århundraden längre tillbaka i tiden finna vi provinsstaterna i sin ordning vara grupper av

83

ännu mindre enheter (härader), vilka då ägde en historisk individualitet. Ännu längre tillbaka finna vi dessa härader vara löst sammanhängande aggregrater av oberoende bysamhällen, vilka sins emellan förhöllo sig som självständiga krigförande makter.

Historien visar sålunda en långsamt fortskridande utvidgning av de områden, inom vilka ett rättstillstånd blivit nödvändigt. Och i samma riktning pekar även den nationella utvecklingen i våra dagar. Ingenting kan giva vår tid en mer egendomlig prägel än de allvarliga bemödanden, som överallt göras för att bevara freden mitt under dessa oerhörda och ständigt pågående krigsrustningar. Fruktan för krig håller världen i en ständig, orolig spänning och fredsutsikterna diskuterades oavlåtligt inom prässen. Vad är orsaken härtill? Har möjligen den mänskliga naturen undergått någon genomgripande förbättring? Säkerligen icke. Det kan visserligen icke nekas, att sederna blivit mildare, tänkesätten ädlare och mer humana, men i det stora hela hava vi samma brister och ofullkomligheter, samma passioner och lidelser som föregående generationer. Grundorsakerna äro av helt annan art. Genom utvecklingen bliva de särskilda nationernas intressen mer och mer gemensamma och solidariska. »Det är ingen överdrift», säger den engelske historieskrivaren Macauley, »om man påstår, att en veckas krig på engelsk grund nu skulle frambringa olyckor och missförhållanden, som gjorde sig kännbara från Hoangho till Missouri, och av vilka man skulle kunna iakttaga spår under en tidrymd av ett århundrade.»

Men ehuru fredsvännen med absolut visshet vet, att hela utvecklingsförloppet medelbart arbetar för hans mål, vet han även, att hans eget målmedvetna arbete kan påskynda nationernas organisering till ett internationellt rättsamhälle

84

och i än högre grad påverka den själarnas omvandling, som är villkoret för att en sådan rättsordning skall kunna uppehållas.

I och för denna omvandling borde man i främsta rummet kunna räkna på förkunnarna av den religion, som redan för 2,000 år sedan lärde att vi alla äro lemmar i en lekamen. Och så länge kyrkan ännu var kristen -- d. v. s. ägde något av Jesu anda -- var den även pacifistisk. Kyrkofäderna vantolkade ej Jesu ord för att bevisa hans godkännande av kriget. Luften var då ännu het av den värmevåg, som kristendomen medförde. Var kristen kände att, när Jesus talade om att giva käjsaren vad käjsaren tillhörde och Gud vad Gud tillhörde, då menade han med det senare själen, men en själ, frigjord just från alla de lidelser, som framkalla och underhålla krigstillståndet mellan folken.

Nu, i den avkristnade kyrkans tid -- en tid, i vilken en äkta kristen präst är det enda stora underverk, man ännu bevittnar -- är det icke av kyrkan, man kan vänta sig det uppfostringsarbete varigenom själarna skola bildas för den samfolkliga rättsordning, som skall avlösa det nuvarande tillståndet. I detta äro krigen endast de akuta utbrotten av en sjukdom, där »den väpnade freden» motsvarar den oavlåtligt fortskridande tärsoten, alldeles som blodstörtningarna äro utbrott av lungsoten, den de visserligen vittna om men ej utgöra.

85

Nej, det är av den nya tidens kvinnor och främst av de unga mödrarna, man kan hoppas en omdaning av själarna. Icke av nutidens, för sitt kall ännu ouppfostrade och ofta odugliga mödrar. Mödrar, som ännu uppfostra med handen i stället för med huvudet; som i sin prygelpedagogik äro ledda av samma låga och råa föreställningar som männen i sin krigspolitik, dylika mödrar kunna ej dana själar för freden. Ej häller sådana mödrar, som fostra sina barn i den dubbla moralen; som lära dem att som enskilda människor hällre lida ont än göra ont, hällre uppge sin fördel än främja den genom dåliga medel; som be dem försaka hämnden och förlåta fienden, men sedan med gnistrande ögon och hetsande ord mana sönerna att som »fosterlandsförsvarare» begå handlingar, dem de som enskilda lärt sig anse låga: Allra minst de mödrar, som med fulla lungor blåsa upp hatets och fanatismens flammor, kunna bereda sina barns själar för freden! Endast nya mödrar, ledda av utvecklingstanken, genomträngda av livskärleken, skola kunna ingiva det nya släktet en allt djupare vördnad för det andliga och materiella kulturarbetet, ett allt mer brinnande hat till de livsförödande, kulturhärjande, själsförnedrande tillstånd, i vilka de latenta som de akuta krigen kvarhålla mänskligheten.

Dessa nya mödrars andliga inverkan får ej bestå i ett tanklöst nedsättande av den förtid, inom

86

vilken kriget ännu var oundvikligt och de genom detta framkallade bragderna blevo stora, personliga insatser vid samhällsdaningen. Ej häller bör mödrarnas inverkan bestå i förkunnelsen av den livets grundlagar vantolkade läran, att all strid är av ondo, att den obetingade eftergiften är det enda etiska handlandet. Men de måste lära sina barn att vörda, älska och tjäna livet med sådan fromhet, att barnen vända hela sin viljekraft till det stridsfält, där nutidsmänniskans dådkraft äger ett sig alltjämt vidgande område, ju mer världsmedborgarriket växer, alldeles så, som vördnaden, kärleken, verksamheten erhöllo en större räckvidd, en djupare innebörd, när stånds- och bygdekänslan vidgades till nationalmedvetande, till fosterlandskärlek.

De nya mödrarna måste rikta sina söners stridshåg och dådlust, deras fantasi och vilja på upptäckter och uppfinningar, på sjukdomsbekämpandet och arbetsfullkomnandet, på räddandet av liv i stället för härjandet av liv, men framför allt på det målmedvetna fullkomnandet av samfundsorganisationen. De måste visa dem, huru vi stackars jordinnevånare ej endast mötas av faror från elden, från vattnet, från luften utan även från i tiden avlägsna men oundvikliga kosmiska revolutioner. Inför dessa nutidskatastrofer och framtidsmöjligheter böra mödrarna kunna visa barnen vanvettet däri, att vårt släkte -- på den lilla nypa jord i världsaltet, som det mycket osäkert besitter -- alltjämt

87

avlas att genom guldet och järnet förslappa och förgöra sig själv, ödsla kulturmedel, ödelägga kulturskatter, släcka livsvärden. Borde ej alla på slagfältet söndertrasade lemmar och hjärnor, alla av rustningarna uppsugna krafter och tillgångar ha brukats för att vårt släkte bättre kunde bestå inom den natur, inför vars jordiska och utomjordiska revolutioner det ännu är vanmäktigt?!

Den nya tidens mödrar måste lära sina barn, att en jord, överfylld av människor, som kivas om plats och om bröd, av stater, som -- för att uppehålla sin isolerade suveränitet, sitt tullavspärrande, sitt väpnade försvar -- förringar sina invånares livsbetingelser, en sådan jord är ännu ett kaos, ur vilket en ny jord måste framgå, en jord med färre men fullkomligare människor, människor med rikare livsmöjligheter, bättre livsvilkor, säkrare livsförelse, högre livsformer. Och detta kommer när all tävlan och allt samarbete äga rum i världsorganisationens tecken. Inom denna organisation kommer en nations enhet att avgöras ej genom av erövring danade gränser utan genom inre nödvändighet på grund av historia, språk, ras. Med ett ord: nationerna varda enhetliga individualiteter, först sedan staterna ur sitt nuvarande, territorialt-separatiska skede inträda i det internationellt-sociala.

Den mellanfolkliga organisationen skall skydda allas rätt, således även infödingarnas i de land, där

88

nu samtidens kapitalistiska kolonialpolitik danar helveten.

Det politiska parti, som allestädes håller tillbaka den socialt-internationella utvecklingen -- d. v. s. kapitalister, som endast se sina egna intressen, präster, som uppträda likt Guds generalstabsofficerare, med hans fälttågsplaner i fickan; diplomater, som utan kontroll kunna gå sina egna eller sina regeringars vägar, militärer, som vilja utlösa sin innestängda energi -- detta parti kan nu strafflöst skapa och underhålla krigspaniken. Detta parti monopoliserar städse »nationens» namn, medan det dock endast är en liten del av folket, och den mäst tillbakablivna delen, som på det mäst hänsynslösa sätt utsätter den andra större, mer framskridna delen av folket för ödesdigra händelser och oöverskådliga förluster. Ansvarslösa regenter, samvetslösa kapitalister, andelösa präster, vettlösa diplomater och den både ansvars- och samvetslösa, ande- och vettlösa »gula» prässen skapa i alla land krigsfaran.

Vi måste lära våra barn, att den »väpnade freden» utsuger folkens andliga och materiella styrka -- d. v. s. dess yppersta försvarskraft -- lika säkert ehuru långsammare än kriget; att den fredspalm, som hålles i »den pansrade näven» icke ger den »trygghet mot överfall», som påstås vara rustningarnas mål. Ty, när A ökar sina 10 krigsskepp till 20, emedan B ökat sina lika mycket, då ökar B sina till 30, och så

89

fortsätter kapprustandet, utan att det ursprungliga sakläget därigenom ändras. De små folken vinna intet i säkerhet, men de utarmas och landen avfolkas genom utvandring; de stora vinna intet i makt. Då alla rusta av sina yttersta krafter, blir ej endast försvarsställningen densamma utan krigsfaran växer med tävlan, som danar spänning, föder misstro, väcker avsky. Och då man hunnit därhän, gör den -- än från höger än från vänster blåsande -- vind, som man kallar »folkmeningen», snabbt en brand av den hetta, som uppstått genom friktionen mellan tvänne nationella intresseytor.

Vi måste lära våra barn, att i vår tid ett litet folks varaktiga fred icke tryggas genom väpnad makt; icke genom de slags statsförbund, vilka aldrig äro riktade på fredens bevarande utan städse mot någon gemensam fiende; ja, icke ens genom skiljedomstraktater. Freden tryggas säkrast genom det medvetna motstånd som agitationen för kriget möter från folkets flertal. Varje tänkande nutidsmänniska vet, att krigen varken bestämmas genom omständigheter, över vilka människorna intet välde äga, eller inträffa enligt en gudomlig världsplan, utan att de bestämmss av omständigheter, dem människorna kunna omdana i den mån, de själva få ett klarare omdöme, ett högre förnuft, en ädlare vilja, en finare känslighet. I samma grad som inom ett folk det medvetandet växer, att det

90

tidvisa nedslaktandet av ett par nationers kraftigaste manliga befolkning intet annat är än brottsligt vanvett, så beredes inom det folkets hjärnor plats för den motsatta, den förnuftiga tanken. Och denna är världsorganisationen, i och genom vilken den nya, ädlare samfundskänslan -- mellanfolkligheten -- och den vidare medborgarandan -- världsborgarandan -- skola erhålla en rörelsefrihet, en styrka, en omfattning, som de aldrig kunna erhålla under den nuvarande internationella anarkien, där varje folk vill det egna landets supremati, bestånd och växt på bekostnad av och i motsats till andra land. Härav följer att känslor, tankar, handlingar, lagar inriktas på folkfiendskapen såsom permanent tillstånd och på rustningsoffer såsom vilkor för att värna folkindividens integritet och självständighet.

Genom socialismen har det militaristiska själstillståndet hos stora skaror av människor börjat ändras och pacifismen har nu hos de organiserade arbetarna sitt mäst betydelsefulla stöd. Den »Pan-idealism», som en österrikisk tänkare Holzapfel satt i system, bestämmer allt fler av de själar, som överhuvud äro i stånd till idealism. Att ryska soldater vid lägereldarna i Mandschuriet läste den boken, är ett av de många betecknande dragen från den sista, stora människoslakten. Denna idealism borde driva alla kvinnor, ej endast de socialistiskt tänkande, att sluta sig till den antimilitaristiska propagandan. Om de kvinnor,

91

som äro verkligt kristna, började inse att krigs tillståndet är det mäst okristliga av alla tillstånd; om de politiskt vakna kvinnorna började förstå att krigsutbrotten endast medföra provisoriska »lösningar» av de nationella konflikterna; om de för kvinnokönets rättigheter ivrande kvinnorna kände att kriget är den största kränkningen av kvinnans rättigheter, kriget, som söndertrasar de söner, dem ömma mödrar givit sitt blod och sin själ -- om allt detta av kvinnorna behjärtades då skulle nästa generation äga en ny syn på kriget. Först när alla mödrar, alla andra uppfostrarinnor, alla lärarinnor se nutidskriget i hela dess verklighet -- och det är varje tänkande människas plikt att skaffa sig en osmyckad bild av denna fasansfulla verklighet -- då skola de även kunna skildra det sålunda, att barnen lära hata det. De skola visa barnen, att krigen icke äro »ett nödvändigt ont», nej att de som eldsvåda och översvämningar och farsoter kunna bekämpas; de skola lära barnen, att denna kamp mot krigen måste börja i deras egna hjärtan och att den sedan måste föras på varje punkt, där det gäller att skilja ljuset från mörkret i fråga om rättvisa i den enskilda eller mellanfolkliga sammanlevnaden. Kvinnorna måste hos barnen och ungdomen målmedvetet bekämpa alla de ideal, känslor och begrepp, som nu framkalla krigen och skydda alla späda begynnelser till det högre själstillstånd, som skall medföra ett nytt

92

mellanfolkligt samförstånd. Kvinnor ha bildat en allians för freden genom uppfostran i vilken 5 miljoner kvinnor ingått, men till vilken alla kvinnors anslutning vore önskvärd. Denna förening söker med såväl vetenskapliga som humanitära medel verka för krigsmoralens omvandling till fredsmoral. Den påkallar alla kvinnors medverkan på alla områden -- inom det enskilda som det offentliga livet, från hemmet till fängelset, från boksalarna till sjuksalarna -- men alldeles särskilt vid barnens uppfostran. De grymma lekarna, den chauvinistiska historieundervisningen bekämpas. Och samtidigt verkar alliansen för barnens uppfostran till solidaritetskänsla och altruism i förhållande till varandra och hela sin omgivning. Den söker lära barnen och ungdomen att inse fredstankens samband med en ädlare fosterlandskänsla, en högre rättvisa. Föreningen söker även uppmuntra alla slags internationella närmanden.

Det verksammaste medel, genom vilket barnen och de unga kunna värmas för freden är att lära dem känna de fakta, som bevisa att de i sina intressen nu så nära förbundna, av varandra nu så beroende folken behöva en större trygghet än den rustningarne förläna, en trygghet, som endast kan vinnas genom det ömsesidiga skydd, som nya organisationer för mellanfolklig arbetsordning och rättsordning kunna bereda.

Att mana de unga till värnpliktsvägran, detta

93

är däremot att mana dem till ett lagbrott, som endast blir en kraftförlust för den enskilde och -- under nuvarande förhållanden -- en fara för folket. Men ett led i utvecklingen av det antimilitaristiska samhällstillståndet kunde bli att de värnpliktige i alla land sammanslöte sig i ett förbund, vars enda paragraf vore den att neka fullgöra militärtjänsten i fall det egna folket börjar ett krig. Visserligen kan en stat framägga en annans krigsförklaring. Men denna och andra möjligheter till samvetskonflikter för de värnpliktige borde ej hindra den ovannämda samverkan till förekommande av anfallskrigen. Ty när regeringar, börsmän och andra krigshetsare veta att de icke kunna räkna på de värnpliktige för annat än det otvetydiga försvarskriget, då tvunges de styrande att på fullt allvar söka de medel för trygghet mot krigskonflikter, dem de försumma så länge de veta sig kunna sända ut ungdomen att som slaktboskap blöda för brott eller dårskaper, dem de själva begått.

Den enda, stora fara, som en sådan ungdomens internationella sammanslutning kunde medföra, vore att staterna åter införde yrkeshärar. Men månne ej sönernas sammanslutning även skulle kunna svalka fädernas krigshetsande, ett hetsande vars systematiska bedrivande och smittoförande makt man nu i England och Tyskland bevittnar.

Tre månader sedan jag skrivit ovanstående, erhöll jag liten skrift av en ung dansk fredsvän, Olof Forchhammer: JEG NEGTER.

Där påvisas den oerhörda individuella frihetskränkning, de staterna begå, som grunda försvaret på värnplikten. Ty den värnpliktige har icke, som yrkesmilitären, valt krigarens kall. Han nödgas för det första sätta in sitt eget liv på helt andra ting än sin egen livssak. För det andra tvingas han själv att, mot sina heligaste känslor, mörda och lemlästa. Han har levat i ett samhälle, där hans fostran avsett att hos honom inplanta den kristna moralen. Men när han senare vill taga dessa moralbud -- kärlekens och fridens bud -- på allvar, då straffas han av samhällets lagar!

Så långt har Forchhammer obetingat rätt. Vad han glömmer är att en del antimilitarister icke ha något emot våldet, då det tjänar deras syften, att de ej hysa någon helig kärlek till freden som kulturbärande. Nej, de bli försvarsvägrare av brist på storsyn och varmhjärtenhet, av fosterlandslöshet och bekvämlighet. Än mindre delar jag Forchhammers mening när han nekar att ens taga del i sitt lands försvar. Ty, säger han, med nutidens maskinslakt är det för ett litet land otänkbart att försvara sig mot övermakten. Att göra sig till medskyldig i ett krigs demoralisation, detta blir därför ej endast upprörande för den enskilde utan även gagnlöst för landets försvar. Och då

95

blir det även meningslöst att rusta. Varje stat deltar i och genom sin rustningsiver mer eller mindre till krigsfabrikationen. I stället för att rusta, borde de små staterna verksamt deltaga i det internationella kultur- oah fredsarbete, som är det enda tryggande försvarsarbetet. Men ungdomens bästa insats i detta fredsarbete är att, i försvars- som anfallskrig, neka att förse krigsmaskineriet med det människomaterial, som håller det i gång. Så långt Forchhammer.

Jag har ovan betonat i vad mån jag delar och i vad mån jag icke delar denna radikalt antimilitaristiska ståndpunkt. Med Finland för ögonen borde envar kunna inse, att försvarskriget ej är det värsta av öden, ett försvarskrig, som åtminstone bevisar folkets livsvilja, medan under nuvarande förhållanden, avrustning vore detsamma som att utfärda sin egen dödsdom som fri nation.

Må vara att ett lås för vår lada ej med visshet hindrar inbrott, men står dörren öppen inbjuder man till ett sådant. Och jag har senare hört Forchhammer medge att: gent emot en barbariskt styrd stat som t. ex. Ryssland, står man inför valet att se sin högre kultur krossas av den lägre eller att försvara sig.

Mera fruktbart för freden än värnpliktsvägran, vore att ungdomen med vakna och vänliga ögon såge bort till andra land, isynnerhet grannlanden. Det vore lyckligt om de unga åter började räcka varandra händerna över Kölen och Öresund

96

för samarbete inom det nordiska kulturlivet. Men de böra även låta blickarna stanna vid Sønderjylland och Finland för att inse att även de svenska, som ha det sämst, ha oskattbara värden, dem de kunna förlora.

Vad de unga i alla land böra verka för synes mig först och främst vara: att deras utbildning för fosterlandets försvar blir ändamålsenlig, hygienisk och medborgerlig i stället för att -- trots gott reformarbete på detta område -- under värnpliktstiden alltjämt medborgerliga friheter kunna kringskäras, hälsan vedervågas och tiden missbrukas.

Oavlåtligt måste reformerna fortgå: i fråga om den militära lagstiftningen, framför allt så att befälets övergrepp mot manskapet straffas lika strängt som det senares förseelser mot det förra; i fråga om sättet för disciplinens uppehållande så att denna ej hos de outvecklade alstrar blind auktoritetstro och hos de utvecklade blint hat; i fråga om paradexercisens fullständiga avskaffande; i fråga om utrotandet av den militaristiska åskådning, som danat en från andra medborgare skild kast, vilka anse sig -- armén -- vara statens egentliga ändamål. Men så länge värnplikten är nödvändig borde de värnpliktige, som komma från fabriken och studentrummet inse att utbildningen ej endast är av ondo: att den ger kroppslig utbildning; förbättrar hållningen och stundom även hälsan; att den för många utfyller den tyvärr ännu bristfälliga folkskolekunskapen:

97

att den utvecklar vissa, i livet överallt behövliga egenskaper: uthållighet, punktlighet, reda, vakenhet, samt förmågan att raskt fatta och utföra ögonblickets krav Och slutligen att den är en viktig faktor i utjämnandet av klasskillnaderna.

Endast den ungdom, som väl genomgått sin värnplikt, kan äga auktoritet ifall den vill verka för den ovannämda internationella sammanslutningen att neka krigstjänst, då det egna landet börjar eller söker framägga ett krig.

Ungdomen skulle -- om den miljonvis förenades -- ofelbart kunna bidraga att undanrödja krigsfarorna. Och efter 25 år, då denna ungdom fått den politiska ledningen, kunde Europa med utsikt till framgång upptaga avrustningsproblemet.

Denna slags antimilitarism synes mig tillsvidare vara den enda, som tillgodoser såväl nuets som framtidens krav; den enda, varigenom ungdomens plikt att skydda sitt eget lands kulturarv och dess plikt att verka för den mänskliga kulturens höjning samtidigt kunde fyllas.

Den antimilitaristiska propagandan borde drivas av kvinnorna inom alla folk. Må männen sörja för nuets försvarskrav. Men må kvinnorna, som i och med sina barn i sina sköten bära framtiden, med all sin fostrande kraft verka för den tid, då krigstillståndet mellan folken skall avlösas av den ömsesidiga hjälpens och den mellanfolkliga rättens tillstånd. Må de från hem till hem, från bygd till bygd, från land till land sprida den upplysning, dana de tänkesätt, fördjupa de känslor, ägga det motstånd, ur vilka släktets evolution från krigs- till fredstillståndet slutligen skall framgå. Kvinnorna utföra därigenom ett värv, lika betydelsefullt som det att föda det nya släktet: värvet att pånyttföda det.