Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den minsta lilla murren
i spisen står med ett hopp,
den raska lilla kurren,
han kliver hastigt opp.
Han klättrar upp i röret,
han klättrar med hand och fot;
och inte så rår han för’et,
om själv han blir svart som sot.
Han sotar där och skrapar,
så sotet yr ur för.
Där nere står köksan och gapar:
”Bevars, så raskt han det gör!”
Sist hinner han upp i ljuset,
han hinner skorstens rand,
där ser han ut över huset
och ut över stad och land.
Så börjar han sjunga en visa,
han sjunger högt: ”Åhå!”
Han sjunger för att visa:
”Nu ar jag uppe ändå!”
Och solen så klart månd’ skina,
hon skiner från himmel blå,
och murren mot solen ses grina
och ropar högt: ”Åhå!”
Då hörs en annan svara
långt bort i fjärran: ”Åhå!”
I sommarsolen klara
sjunga två murrar små.
Framför mig på toften sitter
Ville Jansson, elva år —
blåa ögon, lingult hår
mot en fond av böljeglitter.
Passar noga fock och skot,
när i vinden ekan vänder,
och små bruna skärkarlshänder,
fostrade vid nät och not,
visa sig ha kraft i taget:
flinkt står focken styv och spänd,
och vi ligga högt i slaget.
Villes blick är inåtvänd,
liksom satt han jämt i tankar,
men likväl för skär och bankar
ögon har han som för två:
”Grund i lovart — fall — fall på!”
Eljest är han tyst som muren.
Munnen, redan viljestark,
öppnas blott i skog och mark,
när det hojtas efter djuren.
Då är Ville själaglad,
över stock och sten han flänger,
svetten lackar, skjortan hänger,
rispa få sig fot och vad.
Men, som sagt, i helgdagsståten
med på segeltur i båten
säger Ville knappt ett ord,
hyllar regeln: tyst ombord!
Äldst i hemmets syskonskara,
elva år är Ville bara,
men likväl han pröva fått,
livet är ej barnlek blott.
Han är gårdens enda dräng —
tidigt uppe, sent i säng.
Julimorgnar, daggigt svala,
innan göken börjat gala,
över lien böjd han går.
Och när slagan hörs på logen,
så det ekar in i skogen,
mitt i dammet Ville står.
Ville — det är glädjen, fliten —
ljus som vackert sommarväder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
