Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tro mig, det är was ist das
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.
Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.
Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart, livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.
Här ligga ödsligt nakna fall
i våra höjder blå.
Bort rycks var ståtlig gammal tall,
när tidens stormar gå.
Här lägges marken död och bar,
torrt ris är allt, som lämnas kvar
och kala hällar grå.
Den skog, där våra fäder gått
och drömt i unga dar
och lossat sina glada skott
och blåst sin hornfanfar
och hört på fjärran vindars brus
och sökt sig virke till sitt hus —
av den finns föga kvar.
Den vandrat bort, stock efter stock,
och ska den vandra mer,
så stiger lust och glädje ock
i sina gravar ner,
så skyms vår sol av dimmor bort,
så härjar frosten inom kort,
allt vad oss jorden ger.
Och dör vår barrdoft stark och ren,
då bleknar ock vår hy,
då stapplar den på svaga ben,
som nyss gick rask och kry.
Då blir oss luften tung och full
av onda ångor, jordens mull
blir bara smuts och dy.
Då fly väl ock de fria djur,
som bort i bergen bo,
som spela grant i gran och fur
och fylla däld och mo.
Då tystnar starka vingars sus,
då domnar fjärran vindars brus
i kvalm och livlös ro.
De vandra bort, stam efter stam;
och ska de vandra än,
så få vi stå här snart med skam,
vi, denna stormtids män.
Nej, låt oss tvätta skammen av,
låt ur den gamla skogens grav
en ny stå upp igen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
