Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slet klipparen ont hos sin förre kung
vid nattlig vådeld ibland,
hos sonen vart tjänsten först riktigt tung,
då ropet skallade: brand!
Ty var det ett enstaka hus förut,
som krävde en släckande flod,
nu brann det i självaste rikets knut,
och där måste släckas med blod.
Så klädde sig folket i krigarskrud,
bantlär över rocken blå,
gick mangrant ut på en ynglings bud,
och klipparn han följde också.
Nu gällde det bara gå blint framåt
emot en beväpnad värld
och vada i blod på var okänd stråt,
som Karl pekat ut med sitt svärd.
Och namn som Klissow och Holofzin
bar ryktet andfått kring jord,
och barnen därhemma lärde in
de konstiga främmande ord.
Hur kriget slukade tropp på tropp,
ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
och skyllrade lydigt och tyst.
Brandklipparen frågade ej: varthän?
och ännu mindre: varför?
men travade friskt bland snön i Ukrän
som på sin äng vid Kungsör.
Från segerns förstfödde son till sist
tog lyckan tröttad sin hand.
En här, förtunnad av köld och brist,
förblödde på Vorsklas strand.
Omkring sin hjälte slöto de blå
en ständigt glesnande mur,
ej död, ej träldom de aktade på,
blott han komme lyckligt därur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
