Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den forne nummerhästen,
av skum och blod betäckt,
tycks gripen av en iver
med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
och offrar glad sin hud
för att i morgon bära
till Stockholm Stenbocks bud.
Ja, vissten I det bara
i Sveriges spridda tjäll,
där bön om seger sändes
med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
ja, anaden blott I,
vad dessa hovar sade,
som dånade förbi! —
För första gång på länge
göt mars-sol ut sitt gull
på Stockholms stad, då vakten
fick brått vid Södertull.
”Kurir ifrån grev Stenbock!”
Upp flyger bommens slå
för ryttaren och hästen
halvdöda båda två.
Vid Slussen störtar skymmeln,
han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
till slottet sig beger.
För kungahuset har han
ett krutröksvärtat brev,
som generalen lutad
mot sadelknappen skrev. —
I borgen, byggd av Wrangel
på Riddarholmens ö,
med flygeltornens rundlar
vid strand av Mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora,
den höga ättemor,
ett stöd för Karlar trenne,
i sorg och oro bor.
Hur har i ångest fordom
hon vakat mången stund,
då maken stred vid Varschau,
då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Poltavas dunderskall;
det bud härnäst hon väntar
kan vara Sveriges fall.
I sitt gemak hon sitter,
den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika,
står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
från pfalzisk underläpp,
och hela hovet tiger;
man hör blott urets knäpp.
Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger[1] och peruker
en viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
”Kurirn, ers majestät!”
Med vördnad träder hovet
tillbaka några fjät.
Av två drabanter ledes
en halvt avsvimmad man,
i tunga ryttarstövlar
med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala —
då tryta sans och ord.
Med lugn på skrynklig panna,
men dödsblek som en hamn,
den ädla fru sig reser
ur kronprydd länstols famn.
”Sitt, herr kornett!” hon säger,
och hovet skåda får
en syn förutan like;
han sitter, och hon står:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>