Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Hell, trefalt hell, du unge blomsterdrott!
En ringa gåva kan jag giva blott:
kraft till att ödmjukt bära
all världens pris och ära!” —
Då vaknar han — då är drömmen slut,
och tårar tillra nu som ofta.
Men tätt invid, av ingen sedd förut,
en liten blomma börjar dofta.
En liten blygsam blomma utan namn
från mossig sten vill klänga i hans famn:
Linnea kände nog redan,
vad världen visste sedan.
Bevars, vilket fläng både ute och innan!
Hos prästens vad sloj och vad stök!
Ett bud hade kommit, att nådig grevinnan
tänkt göra ett middagsbesök.
Pastorskan höll råd med sin dotter Lovisa
om ordning på dukning och fat;
hon ville sitt kokvett vördsamlingen visa
med ståtlig välfägnad och mat.
Nu dammades salen och gamla porträtter,
stamfädren förnämst däribland:
matronor med nattyg och snörda korsetter
och präster med biblar i hand.
Pastorskan påklädde sin långkoft av siden,
herr pastorn sin bästa peruk,
Lovisa sin dräkt, som den framfarna tiden
var årshelg kom endast i bruk.
Nu syntes grevinnan och fröken vid hagen.
Herr pastorn till mötes dem gick,
med ideligt jänk på kaftanen och kragen,
i städat och prästerligt skick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
