Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur trevna ligga gårdarna i stilla sabbatsro,
hur tysta stå ej skogarna kring bygd, där jag byggt bo!
Och fridfullt ringa klockorna, som mana till Guds hus,
där vitt det ligger mitt i byn och strålande av ljus.
Igenom åldrigt vapenhus i templet in jag går
och stämmer in i psalmerna och lyss till frälsarorden,
att efter syndens mörka tid det stunda skall en vår,
då enligt Herrans vilja blir en evig frid på jorden.
Och under mäktigt orgelbrus jag träder åter ut
och nalkas under bjällerklang min stugas röda knut...
Ack, allt är dröm, ack, endast dröm! Men ljuvligt dock jag drömt
om juletid i älskad bygd, som jag trots allt ej glömt.
II.
Jag sitter nu å egen farm
med minnen ifrån förr.
Om dollarn nämns, ej nämns jag arm,
ty gästfri står min dörr.
Häran var man,
som hälsa kan
från Sveriges gamla jord!
Här strålar även granen grann
och dukas svensk mans bord.
Fast fjärran från mitt fosterland,
ej glömmer jag dock det,
där stort det står vid stjärnors brand
i vintrigt majestät.
Träd in till mig
från enslig stig
och sitt i lugn och ro
och tälj om det, som saknas mig,
fast jag har härd och bo!
Ja, tälj om längtan till den bygd,
där fäderna ha byggt,
där skogen gav den hälsobrygd,
som den av barrdoft bryggt!
Välkommen, man,
som hälsa kan
från gammal, älskad jord,
och sitt, när granen strålar grann,
som gäst vid svensk mans bord!
Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt — så sant jag tror,
den har ingen kär, och får ej heller,
som ej älskar framför allt sin mor.
Klingar icke modersmålet skönast?
Binder ej vårt hem med dubbla garn?
Lyser icke själva ljungen grönast
på den torva, där vi lekt som barn?
Men vårt land är icke marken bara
eller språket, som vi lärt så flinkt,
det är tanken ock, den svenska, klara,
och vårt frihetsarv, vår själs instinkt
och vår goda rätt att överväga,
vad oss höves, öppet, oinskränkt
för att sen vår trygga mening säga
åt all världen, fritt och oförkränkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
