Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men gossens moder vid brasans sken
förgäves sökte sin älskling ren.
Hon kom, av sin ångest jagad ut.
Hon fann sitt älskade barn till slut:
då stod den hotande ulven trygg,
orörlig, tätt vid den lilles rygg,
och gossen log emot stjärnan.
Och modern ryckte sitt barn till sig
och prisade Gud så innerlig:
”Förvisst den kvällen är helig nämnd,
när öknens ulv är till mildhet stämd.
Du arma, hungrande gäst, du må
mitt enda, slaktade lamm dock få
för Herrens röst i ditt hjärta!”
Se stjärnorna flamma i frostklart blå
som tända facklor i natten,
men svarta furuskogarna stå
vid älvarnas mörka vatten.
Det lyser i kyrkan. Var julenatt,
när byarna runt om sova,
de döda stiga ur gravarna att
den födde förlossaren lova.
Men allt är tystnad. Ej tonar sång,
och ingen ringare sätter
de stumma klockor med repet i gång
i stjärnklara julenätter.
På knä kring altarets röda rund
i vita svepningar ligga
alla de döda i midnattsstund
och försoning vid korset tigga.
Då träder för strålande altare fram
ett barn, och när orgeln brusar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
