Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men konungen, han glömde hennes sista ord:
i skumma borgkapellet hon vigdes till jord,
och blystöpt kista sänktes i stensarkofag,
å vilken mästarhänder mejslat ut hennes drag.
Där låg hon blek i marmor. Och orgelen ljöd,
och genom målad ruta föll kvällsolens glöd.
Och munkarna, de sjöngo både mässa och psalm,
och rökverks-ångor fyllde koret med kvalm. —
Där låg hon blek i marmor ... Men tiden, den gick,
och sekel följde sekel i växlande skick.
Den stolta kungaborgen sjönk i ruin,
och över ödemurar klängde murgrön och vin.
Den forna örtagården vart vildaste skog.
Igenom brustna valven vårsolen log.
Och gröna mossan smög sig över korgolvets häll,
och fåglarna där sjöngo från morgon till kväll.
De byggde sina nästen kring glömd sarkofag,
å vilken mästarhänder mejslat blida drag.
De sjöngo runt om graven i rosornas doft
ett vårens requiem över multnande stoft.
Och trädens kronor skugga drottningens lägerstad,
som göms, när hösten kommer, av gulnade blad,
tills vårvind sopar bort dem, och strålande sol
ur töande driva väcker sippa och viol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
