Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o XXXVII - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i förwirring och gick hem. (Denna Ceremonien brukade jag
med alla.) Efter kom en Qwinna, som handterade sin Man,
liksom obeskiedeliga Studenter pläga handtera ohöflade Penaler,
låtandes honom hwar dag kyssa på Käppen. Jag gaf Mannen
det Wittsord i hennes Panna, at han war altför owärdig
til en så stridzmannlig Hustru, och medan hans Fel war
intet mindre än hennes, så kom Mannen i Skiortan
efftertråkandes med Caracter, at wara alt för flat. Jag skref
då i hans Panna, at hustrun skulle skiämmas at segra öfwer en
sådan Stympare, och wänia honom wid något större wälde, om
hon af honom wille ha heder. Derpå kom en Man af förnämt
anseende, som fuller intet slog sin Hustru, men giorde doch altid
twärt emot hennes willja. På denne skref jag at Hustrun altid
borde begära det hon intet wille, på det hon måtte få hwad
anständigt hon åstundade. Häreffter kom et Fruentimmer i sådant skick,
som hon insomnat, hwilken altid bannade sin Man, ja icke
allenast honom, utan hela Huset, så at knota och öpna Munnen
war hos henne alt ett och aldrig war henne något til lags. I
dennas Panna förmante jag Mannen och Husfolket, at omgås med
henne, som med en yrande Feber-siuk, tiena henne i alt nyttigt
och i öfrigt intet bry sig om hennes knorr. Sen kom en Man
med wittne i Pannan, at wara en knarr mot sin hustru, som
aldrig war nögd, altid trätte och blef af et sohlgrann sticken. Jag
förmante Hustrun tilbaka på Lappen, at wara tystlåtig, (en stor
Konst hos Qwinnokönet) at ha watn i Munnen som de
Nigritiska och aldrig offtare tahla än med söta Ord. Derpå kom en hustru,
karg mot sin Man, Arg hwargång fremmande kom och så bitter
och knapp mot Husfolket, at ingen wille wara i hennes tienst!
Mannen måtte skrika länge nog öfwer Nationens lättia och
sielfswåld, han fick ändå ingen betiening. Jag rådde honom til at
Sielf wara Husbonde och i öfrigit mot alt hennes oliud ha ett
roligt sinne; Effter henne kom en Girig-Buk, ur hwars niska
Händer Hustrun måste snika effter sina Nödtorffter. Jag
förmante henne anwända alla sina qwinliga Grep, at inställa
sig med honom, at wara nögd med det lilla hon fick, och
Hushålla dermed på bästa sättet. Hon kunde och komma sin
Man at skiämmas om hon födde sig endast med sin Nål och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
