Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En regnig eftermiddag i slutet af september,
när Daniel gick igenom esplanaden vid gamla
kyrkan, där lindarnas gula blad lågo tätt på de
fuktiga gångarna, hörde han plötsligt sitt namn ropas:
— Daniel!
Det var som om hans hjäita stannat — han
vände sig om: Ingeborg kom emot honom längs
en sidogång.
— Känner man inte igen sina gamla vänner,
eller hvarför går man så stolt föibi? . . . De höllo
hvarandra i hand ... Så roligt att träffa er! Men
till allra först skall jag gräla ordentligt på er, för
att ni inte en enda gång skrifvit till mig! Och att
ni inte kommit och hälsat på till Stenbacka — fast ni
visste att jag var där! . . . Men se, ni har ju rakt
liksom vuxit, ni har blifvit stor och stark och fått
mustascher... och ändå kände jag genast igen er
under paraplyn . .. bara på er gång!
Det var för Daniel som om en hel kör af
kvittrande fågelröster sjungit i hennes tal, som om allt
vårens leende solsken strålat ur hennes glada
uppsyn. Han stod där bländad och förlägen och fick
knappast fram ett svar.
— Hur skulle jag kunnat tro att den långa
ståtliga damen i den vida regnkappan var ni. . .
det är ni som vuxit och blifvit stor . . . Hjärtligt
välkommen hem ... det är jag som är ännu tusen
gånger gladare att se er!
Han vågade nu se i hennes öppna, klara ögon,
hvilka blifvit ännu större än förr, tycktes det
honom — — och hennes ansikte lyste af hälsa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
