Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni är stygg mot mig... jag skall säga
er att jag inte är något barn mera. . .
Daniel sökte blidka henne, tog hennes hand
öfver bordet och såg henne in i ögonen.
— Var ej ledsen, Agnesina, jag är er så
tacksam för att ni kommit hit och jag skulle gärna
resa med er, om det bara ginge. . .
Hon svarade ingenting. De stego upp från
bordet, på hvilket en lampa flämtade för vinddraget,
och gingo långsamt genom den mörka trädgården.
Vid utgången stannade Agnesina, vände sig mot
Daniel och sade hastigt, med en undertryckt
snyft-ning:
— Signor Daniele, jag vill inte resa ifrån er —
jag får så ledsamt!
Hon stod tätt framför hfonom, de svarta ögonen
lyste som eldkol under spetsduken och hennes
hvita tänder skimrade fram mellan de darrande
läpparna.
Daniel dröjde ett ögonblick, förvirrad. Det
var som om någonting befallt honom att icke tveka,
att taga för sig när det bjöds, att omfamna och
kyssa henne och säga att hon ej behöfde fara
ifrån honom, att de skulle stanna här tills i morgon
och sedan resa vidare tillsammans och dricka vin
i bergen och njuta. . . Men han förskräcktes när
han fann sig lyssnande till denna inre röst,
sansade sig, trädde sin arm under Agnesinas och sade:
— Kära barn, det blir nog ledsamt för mig
också, när vi inte mera äro tillsammans — men
nu måste vi gå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
