Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Daniels hjärta klappade högt af glädje. Hvad
den var vacker, hans fosterlands hufvudstad!
Hvil-ken fläkt af ungdom och lif och hemtrefnad sände
den icke emot en på långt håll! Den såg ut att
ha det så bra, att ligga och fröjda sig själf i
medvetandet att den var så vacker och för hvar dag
växte allt vackrare och större. Hvad här blir
härligt att arbeta! Det är att gå med samma känslor
som i löfskogen om våren, när allting sväller och
sjuder omkring en ... Man behöfver blott växa
med, man är som en lem af den stora organismen
— och man sprider omkring sig nya frön, hvilka
genast ta fäste i den unga, fruktbara jordmånen.
. .. Huru annorlunda än dessa samhällen därute,
som öfverlefvat sig själf!
Hvem var det som stod på kajen och viftade
med en stor halmhatt, om icke Henrik Brandt!
Det var ju hans långa, gängliga figur och hans
stora, blonda mustascher, aftecknande sig mot en
mörk fond af solbränna.
— Hallå, Autio! Välkommen hem! Känner
du igen?
Båten lade till. Daniel lutade sig öfver relingen.
— Du här i staden, midt om sommaren!
Och hur i all världen visste du? . . . Det var roligt!
Hastigt hade Daniel fått sina saker i land, och
i första ögonblicket hade Brandt berättat att han
händelsevis var inne från skärgården, där han låg
och målade, och träffat Kurre Ahlfelt, som meddelat
honom att Daniel väntades. Kurre hade lofvat
sälla sig till dem, litet senare, på Kapellet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
